Fru talman! Som jag nämnde i mitt förra inlägg har samarbetet över våra gränser drabbats på så många olika sätt. Varför sker det? Jo, det sker därför att vi lever som att det inte finns någon gräns. Det är ett sammel-surium av interaktion mellan länderna på arbetsmarknaden. Det är gräns-äktenskap, släkt- och vänskapsrelationer, föreningsliv, svenska fotbolls-spelare i norska lag och vice versa. Ungdomsarbete i kyrkorna går tvärs över gränsen. Listan kan göras betydligt längre.
En bransch som verkligen ligger med bruten rygg nu är gränshandeln som är så oerhört viktig för gränskommunerna. Som min kollega på Värmlandsbänken, Arman Teimouri, nämnde tidigare har omsättningen längs gränsen minskat dramatiskt. En del enskilda butiker har tappat upp till 95 procent av sin omsättning just på grund av stängda gränser. Det innebär att de gränskommuner som har så stor andel gränshandel är oerhört hårt prövade.
För att sätta detta lite grann i proportion ska jag ge några exempel. Om gränserna hålls stängda så länge att gränshandeln imploderar helt skulle det bara för min hemkommun Årjäng motsvara 500-600 jobb som försvinner. För att översätta det till Stockholmsmått skulle det innebära 120 000 jobb som går förlorade. På den nivån ligger det. Sedan kan man lägga till alla gränspendlare som säger upp sig för att de inte orkar mer. Det har redan börjat.
Med all önskvärd tydlighet visar detta att stängda gränser inte är en framkomlig väg. Dessutom är stöden från staten alldeles för sena, och de täcker inte heller upp alla dessa branscher som har så stora tapp. Varifrån ska de få hjälp?
Menar Nordiska ministerrådet något med sin vision, eller är det bara fina ord på ett papper? Nu är det upp till bevis. Detta har Stefan Löfven ställt sig bakom. Men sedan har han varit som bortblåst i dessa frågor. Det vore klädsamt om regeringen i stället för att använda tid på att smutskasta andra partier använde energin för att lösa dessa oerhört viktiga frågor. Vi som bor längs gränsen behöver det.