Herr talman! Jag tror inte att Anne Wibble lyssna-
de på mitt svar. Då hade det inte varit nödvändigt att
upprepa frågan som jag redan har svarat på. Jag peka-
de på att vi redan har vidtagit en lång rad åtgärder.
Jag har inte räknat upp dem alla, eftersom det tar för
lång tid, utan jag har pekat ut ett antal områden.
Jag kan lägga till vad som kanske är allra vikti-
gast. Det är budgetsaneringen. Vi har i stort sett
lyckats eliminera det enorma budgetunderskott Anne
Wibble och andra lämnade efter sig 1994. Det har
bl.a. medverkat till att vi har halverat räntenivån. Det
är en oerhört kraftfull stimulans till svenska företag
för att bygga ut, investera och anställa fler människor.
Vi ser att resultaten nu börjar att komma. Vi ser en
vändning på arbetsmarknaden. Det har än så länge
varit en kort tid, och det är mycket kvar. Men vi ser
helt klart en uppgång på arbetsmarknaden. Det är inte
- som sades senast i går i denna kammare av Lars
Leijonborg - något fiffel med statistik.
Det är inte så att AMS-chefen är ute i ogjort väder
när han konstaterar uppgången. Det borde Anne
Wibble, som sitter i AMS styrelse, vara medveten om.
Det är en reell uppgång. Det är en uppgång som vi
naturligtvis skall stödja alla sätt och vis.
Vi skall jobba vidare med att på olika sätt se till
att vi kan möta också de bristproblem som kan upp-
komma framöver när ekonomin börjar växa. Vi måste
se till att vi får fram fler människor på rätt plats och
på rätt jobb.
Det är intressant att vi har en sådan diskussion. Nu
handlar det om att i vissa fall möta brist på arbetskraft
på vissa områden. Det är en diskussion som natur-
ligtvis hade varit otänkbar om det inte är så att vi nu
står i en uppgång på svensk arbetsmarknad. Vi kan
glädja oss åt att den utvecklingen nu har inletts.