Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 15. I motionsbehandlingen i dag har vi frågan om skatteavtalet med Danmark uppe till behandling. Sedan det tecknades har det alltmer framkommit att det är ogynnsamt för Sverige och Sveriges kommuner och landsting. Låt mig peka på de mest uppenbara bristerna.
Utgångspunkten för skatters legitimitet är att man betalar skatt till det ställe som man får sin välfärd ifrån. Då borde rimligen den allra största delen av en löntagares skatteinkomster hamna i den kommun och i det landsting där man bor. Det är där barnen går i skolan, och det är där man går på vårdcentralen. Men det praktiska utfallet av skatteavtalet med Danmark är att det i genomsnitt är endast 8 kronor på en hundralapp som går tillbaka till hemkommunen. Ekonomiskt är detta ett stort problem, men jag kommer tillbaka till denna del.
Det som framför allt oroar mig är den underliga känsla man får som skattebetalare när man vet att man betalar rejält med skatt - man betalar de skatter man ska - men att grannarna vet om att pengarna inte bidrar till den skola där ungarna går eller till den vårdcentral som man besöker. Många gränspendlare, inte minst i Öresundsregionen, uttrycker den oro de känner för att de ska betraktas som snyltare, som de själva säger, och för att deras barn ska hängas ut - detta trots att de betalar skatt som de ska.
Det finns en stor förening som heter Föreningen Öresundsborgare. Den består inte av enbart borgare, men av medborgare i Öresundsregionen som är gränspendlare. Högst av allt på deras kravlista står: Låt oss få betala kommunalskatt där vi bor! Anledningen är just denna.
De viktigaste anledningen till att det inte fungerar är att de offentliganställdas inkomster inte regleras, att inkomster under 150 000 inte regleras och att Danmark drar av 40 000 respektive 80 000 kronor i ett slags grundavdrag som finns i det danska skattesystemet innan reglering sker. Det är alltså i huvudsak bara inkomster av privat tjänst över 230 000 som omfattas av skattejämkningen mellan länderna. Effekten av tillämpningen är att det till svenska kommuner betalas 8 kronor medan vi skickar 21 kronor åt det andra hållet. Ebberöds bank ligger nära till i jämförelse.
De inkomster som trots allt kommer från Danmark går inte direkt till de kommuner som pendlarna bor i, utan de går in i det stora utjämningssystemet. Det är några miljarder som Sveriges kommuner och landsting går miste om varje år. Jag förstod på Fredrik Schulte tidigare att 70 miljoner är felräkningspengar i Alliansens skattepolitik. Men nu talar vi om några miljarder.
Det är alltså inte bara pendlarkommunerna som drabbas. Alla Sveriges kommuner och landsting drabbas eftersom det kommer in för lite skatteintäkter. Pendlarkommunerna kompenseras till viss del inom ramen för skatteutjämningssystemet men på fel sätt och långt ifrån helt.
De här bristerna har varit kända under många år, och i takt med att gränspendlingen har ökat har också det faktiska problemet ökat i kronor och ören.
Jag har i flera års tid krävt att regeringen omförhandlar avtalet, och efterhand har allt fler organisationer och myndigheter ställt sig bakom det. Senast beslutade en över partigränserna helt enig skatteutjämningskommitté att uppmana regeringen att sätta i gång förhandlingarna. När Husmark Pehrsson var Nordenminister ansåg hon detsamma. Statsministern har också för några år sedan gett uttryck för att det måste omförhandlas; det gäller bara att hitta rätt tillfälle. Men sedan sade finansministern nej och åter nej. I en debatt här i kammaren steg Anders Borg på sitt vanliga vis åt sidan och hänvisade till departementet som inte såg några obalanser i avtalet. Det gick Riksrevisionen emot, och det visade sig naturligtvis att Anders Borg hade fel. I stället har resonemangen varit att nu ska vi analysera, och så analyserar man år ut och år in.
Men åren går, och det här avtalat gnager på viljan och kraften i Öresundsintegrationen. Det är det som oroar mig allra mest. Det här är ett hinder för den politiska och ekonomiska integration som skulle kunna innebära så mycket för hela Sveriges tillväxt. Vi behöver ta mycket större tag. Jag vet att många tycker att det som redan har hänt i Öresundsintegrationen är en framgångssaga. Ja, det som har hänt är bra, men det är långt ifrån tillräckligt.
Det är två regioner. På ena sidan bor det 1 ½ miljoner och på den andra sidan 1,2 miljoner. I dag är det 20 000 personer som gränspendlar. Det är alldeles för lite. En del av det beror på den olust som enskilda människor känner. Om de ger sig in i detta och jobbar på andra sidan kommer de inte att kunna bidra till välfärden för sina barn och sina gamla föräldrar.
Av inte minst statsministerns kommentarer har jag förstått att regeringen går och väntar på någonting att byta med. Man kan förhandla med Danmark när de har något av intresse för oss. Men jag skulle vilja säga att när obalansen är så uppenbar och klar måste det ligga i båda parters intresse att rätta till felen. Jag tycker att det är ett bra tillfälle nu. Danmark har inte en ångande konjunktur. Den ökning av gränspendlingen som har varat några år har stannat av, och det är till och med så att det går åt andra hållet. Då är det väl ett alldeles perfekt tillfälle att rätta till de här felen i avtalet så att vi får ett sjyst avtal som gör att människor på båda sidor av sundet kan vara aktiva i integrationen utan att känna att de inte bidrar med sina skatter.
Vi ska rösta om det i dag. Jag har läst flera borgerliga motioner med samma krav, till exempel från Ulf Nilsson som är folkpartist från Lund. Jag ser verkligen fram mot den här voteringen med tillförsikt. Det här är en jättestor fråga framför allt i Skåne, men alla borde engagera sig eftersom alla Sveriges kommuner och landsting förlorar pengar på detta orättvisa avtal.
(Applåder)