Herr talman! Först yrkar jag bifall till den
meningsyttring från mig som finns fogad till det här
betänkandet.
En av de frågor som tas upp här gäller regeringens
förslag om att minska anslaget för
hemspråksundervisningen. Det här förslaget har
såvitt jag förstår inga som helst pedagogiska
förtecken. Inte heller visar förslaget på politisk
följsamhet. Det finns ju en bred politisk majoritet
i denna kammare som arbetar för en förstärkt
ställning i skolan för språken. Det gör vi i
perspektivet av att vi möter många nya människor
också i vår del av världen och av att kontakterna i
övrigt internationellt sett ökar och blir allt
viktigare.
Aktuell språkforskning visar faktiskt på att
tillgången till fler språk inte på något sätt skulle
strida mot språkutvecklingen i det språk som talas
i det land där man lever. Att utveckling och
kompetens av varierande grad i flera språk också på
ett positivt sätt skulle kunna bidra till en utveckling
i identifikationsprocessen när det gäller detta med
att uppfatta sig själv visar också aktuell
språkforskning. Mot den bakgrunden ter sig
regeringens förslag mycket märkligt.
Sedan finns det ett annat perspektiv. Ibland hävdas
det ju att kommunerna skall ha rätt att själva
bestämma hur medlen skall användas. Då är detta
utpekande av nedskärningar just på
hemspråksundervisningens område ganska
anmärkningsvärt.
När vi i Vänsterpartiet -- i linje med det
riksdagsbeslut som fattades 1990, då huvudansvaret
för lärartjänsterna flyttades över till
kommunerna -- hävdar att ett statsbidrag skall
betalas ut till skolan i form av ett sektorsbidrag, och
detta förslag tas upp också med i det här
betänkandet, får vi höra att det på något sätt skulle
inskränka kommunernas möjligheter att bestämma
över hur de statliga medlen skall användas. Men så
är det inte.
Att, som regeringspartierna gör i den här frågan,
säga till kommunerna att dessa skall göra
nedskärningar om 120 miljoner kronor på
hemspråksundervisningens område är däremot att
ge kommunerna pekpinnar.
Vi föreslår alltså sektorsbidrag. Men det är
anmärkningsvärt att Socialdemokraterna inte
ställer upp på det här förslaget, trots att detta ingick
som en del av uppgörelsen kring
huvudmannaskapet för lärartjänster. Man kan läsa
om detta i Riksdagens revisorers senaste rapport
om uppföljningen och utvärderingen i skolorna.
Det behövs ett kvalitetsprogram för den svenska
skolan -- ett slags nationell Marshallhjälp.
Allt oftare får vi rapporter om olika nedskärningar
på skolans område och om hur dessa slår framför
allt mot de svagaste eleverna. Vi i Vänsterpartiet
har därför sagt i framlagda förslag att riksdagen
borde fatta beslut om införandet av en
rekommenderad gräns om högst 25 elever i varje
klass.
För drygt en vecka sedan besökte jag en
högstadieskola. Man berättade där för mig att det
till hösten blir 32 elever i varje klass.
Undervisningsrummen är inte byggda för 32 elever,
vare sig ytmässigt eller fysiskt i övrigt. Det här
kommer med stor säkerhet att innebära att
befintligt ventilationssystem överbelastas. Detta är
inte bara till förfång för inlärningsprocessen, utan
det kommer också -- det kan med största säkerhet
påstås -- att inverka menligt på elever som har vissa
besvär med allergier.
Och varför inte se detta i det perspektiv som en
tolvårig flicka talade om? Hon sade nämligen till
mig: Tänk vad rörigt det skall bli på klasskortet
med 32 elever! Men, herr talman, det är kanske så
att säga ett perspektiv underifrån.
Vi ser kraftiga nedskärningar när det gäller sociala
stödområden som är viktiga för skolan. I en
kommun finns det t.ex. en skolpsykologtjänst för
mer än 3 000 elever -- detta i tider av arbetslöshet
och social utslagning.
Vi har från Vänsterpartiets sida sagt att det behövs
en kraftig uppräkning när det gäller medel för
stödinsatser för barn med flerhandikapp, om vi nu
skall prata om en skola för alla. Vi behöver
förbättra utrustningsstandarden i den svenska
skolan. Vi har föreslagit ett statsbidrag om 250
miljoner kronor för att visa att riksdagen menar
allvar.
Det måste också till en attitydförändring i samhället
när det gäller synen på studier och utbildning.
Därför är det viktigt att vi sänder ut rätt signaler till
de unga människorna. När vi säger att de skall gå
till skolan är det också vårt ansvar att erbjuda en så
kvalitativt högt stående skola som möjligt.
I det här sammanhanget är det också viktigt att ha
sektorsbidrag. Det är ett sätt att från den här
kammaren hävda likvärdighetsprincipen. Det är ett
sätt att lyfta fram det nationella ansvaret för
skolpolitiken. Det är ett sätt att motverka
otydlighet och politikerförakt.
Ett annat ben vi måste gå fram på när det gäller
attitydförändring av ett kvalitetsprogram för
skolan -- det här handlar delvis om den
immateriella delen -- är att försöka få till stånd en
diskussion som leder fram till att man jämställer
studier med vilken annan arbetsinsats som helst i
samhället. De flesta jag pratar med säger: Visst, det
är en investering. Då skall de studerande också ha
kredit för denna investering. Då skall vi visa att vi
menar allvar med att bildning i sig har ett värde.
Vi gjorde en trevare i linje med detta och föreslog
en försöksverksamhet med sommargymnasier.
Tyvärr avstyrker de andra partierna förslaget om
försöksverksamhet. Men
sommargymnasieverksamhet -- vi lägger oss inte i
avtalsfrågor och annat -- skulle kunna vara en signal
om att man i det svenska samhället tycker att
utbildning är mycket viktig. Den skulle också ge
möjligheter för elever i grundskolan och även för
gymnasiestuderande att under sommaren utnyttja
den kapitalinvestering som skolan är på ett positivt
och mer effektivt sätt.
Det sägs som ett argument mot försöket med
sommargymnasier att man på grund av det
statsfinansiella läget inte nu kan anamma förslaget.
Men jag skulle gärna avstå en stridsvagn. Då skulle
vi kunna driva sommargymnasieverksamhet under
flera års tid. Den skulle omfatta många unga
människor i vårt samhälle. Den skulle kanske också
på sikt kunna ses som ett alternativ eller ett
komplement till feriejobb. Jag vet inte om vi är för
tidigt ute i den här frågan. Men det är märkligt att
detta inte skulle kunna prövas på gymnasienivå när
det föreslås kunna prövas på högskolenivå.
Den svenska skolan behöver ett rejält
kvalitetsprogram. Den behöver viss uppryckning.
De svenska ungdomarna behöver få signaler genom
att vi talar om hur viktig utbildningen är för deras
framtid och för det svenska samhällets framtid.