Herr talman! Regeringen vill minska bidragen till
kommunerna med 120 miljoner kronor. Det är den
hittills enda kända besparingen på det statliga
utjämningsbidraget. Om det kommer mer i
kompletteringspropositionen återstår att se.
120 miljoner är, i förhållande till de nära 40
miljarder som föreslås gå till kommunerna, ingen
stor summa. I förhållande till budgetunderskottet
är den närmast att betrakta som felräkningspengar.
Därför tror jag inte att det i första hand är
besparingsskäl som ligger bakom förslaget.
Den besparing det gäller handlar om att skära ner
hemspråksundervisningen för alla barn utom de
nordiska, samiska, tornedalsfinska och zigenska
barnen.
I propositionen finns inga analyser eller försök att
redovisa effekterna av en sådan besparing. På
några få rader skrivs det bara att besparingen skall
göras -- punkt slut.
Jag kan inte frigöra mig från tanken att detta i själva
verket är en del av regeringens uppgörelse med Ny
demokrati i höstas. Då och fram till ganska nyligen
trodde nog fler än Anne Wibble och Carl Bildt att
uppgörelsen skulle gälla mandatperioden ut. Nu,
efter de senaste veckornas turer i olika frågor, vet
vi bättre.
Detta torde allså inte handla om vare sig
besparingar eller utbildningspolitik. Det är blott
och bart en köpslagan. Invandrarbarnen blir de
stora förlorarna, och regeringen förefaller
dessutom vara grundlurad.
Om utskottets ordförande hade varit här skulle jag
ha frågat honom om det inte är dags också för
regeringspartierna att hoppa av överenskommelsen
och rösta nej till den här besparingen, särskilt med
tanke på att utskottet enigt har uttalat sig för en
rejäl översyn av hemspråksundervisningen. Dagens
beslut skulle ha kunnat inskränka sig till det, och vi
hade kunnat låta pengarna vara kvar i
verksamheten till dess att vi vet vad den översynen
ger.
Invandrarnas egna organisationer, skolans
anställda, elever och föräldrar har alla reagerat mot
regeringens förslag. Vid en uppvaktning i utskottet
sade en representant för invandrarorganisationerna
att detta förslag saknar allt det som brukar vara
svenskt. Därmed menade han rationalitet och
förnuft. Jag är beredd att hålla med om det.
Förslaget innebär att en tredjedel av resurserna för
hemspråksundervisningen försvinner för de icke-
nordiska barnen. Totalkostnaden uppgick 1992/93
till ungefär 660 miljoner kronor. De nordiska
barnens andel var ca 178 miljoner.
Studiehandledningen, som också är undandtagen
från besparingen, kostade ca 164 miljoner kronor.
Kvar blir alltså 318 miljoner kronor. Av dem vill
regeringen spara 120 miljoner. Det är drygt en
tredjedel.
Detta kommer att innebära stora försämringar för
en grupp elever som redan i dag har det tillräckligt
svårt med sina studier. Ingenting tyder på att
språkutvecklingen är färdig efter sju år. Om vi skall
förändra resurserna menar jag att det borde ske i
rakt motsatt riktning, dvs. för att bl.a. förbättra
svenskundervisningen.
Nu säger regeringen att kommunerna kan fortsätta
med att ge hemspråksundervisning i olika former,
som eget val eller språkval. Det är riktigt. Jag
hoppas att kommunerna utnyttjar de
möjligheterna. Men jag är rädd för att det betyder
att det bara blir de stora språkgrupperna, som ju
kan samla ett tillräckligt stort antal elever, som i
praktiken kommer att kunna erbjuda detta.
Dessutom pekar man på möjligheten att ge
hemspråksundervisning utanför schemalagd tid.
Men den möjligheten finns redan i dag och
utnyttjas också på många håll. Besparingen
drabbar emellertid också denna undervisning.
Även om undervisningen ligger utanför timtiden
vill ju lärarna gärna ha betalt.
Vi socialdemokrater säger alltså nej till
besparingen. Men vi är beredda att acceptera
lagändringen. Den ger kommunerna och skolan
större möjligheter att använda resurserna för
invandrarelever på ett mera flexibelt sätt. Man kan
på ett bättre sätt ta hänsyn till enskilda elevers
behov.
Vi är alltså mycket bestämda när det gäller de
resurser som kan komma att frigöras. Dessa skall
stanna i skolan och användas för att förstärka
invandrarelevernas undervisning i övrigt, främst i
svenska.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Under de senaste åren har skolan stått i korsdrag.
Det gäller då en rad olika experiment.
Kommunerna har gjort mycket stora besparingar
på skolans område. Det rör sig om 10--15 % under
ett par år. I en del kommuner är det fråga om
mindre besparingar, i en del om större. Detta har
lett till att det har blivit större klasser, att antalet
grupptimmar har minskat, att elever med särskilda
behov inte har fått så mycket av
speciallärarresurser som de egentligen hade
behövt, att elevvårdsinsatserna minskat osv. Alla
barn drabbas naturligtvis av detta. Men mest
drabbas de barn som har handikapp av något slag.
Det kan gälla medicinska eller fysiska handikapp
eller språkliga, sociala eller utvecklingsmässiga
handikapp.
Också olika köp--sälj-organisationer har införts för
att efterlikna marknaden på ett område som inte
kan marknadsanpassas, om man nu menar något
med talet om en skola för alla.
Dessutom har många kommuner infört skolpeng
som resursfördelningsinstrument. Man har till en
del lämnat det tidigare systemet, som innebar att
elevernas behov styrde, för att övergå till en modell
som innebär att en större eller en mindre del av
skolans resurser fördelas lika per capita -- ett
system som inte tar hänsyn till att barn är olika och
har olika behov.
Mycket tyder på att de här förändringarna drar i
samma segregerande riktning. Den skola som vi har
i dag är kanske inte ens Sveriges bästa skola längre.
Kanske gäller det den skola vi hade i går.
Det är en ganska förfärlig tanke att vi inte längre
förmår ge varje generation av barn bästa tänkbara
utbildning.
Det är också en förfärlig tanke att vi kanske inte
lika bra som förr förmår ge alla barn en likvärdig
utbildning i dagens skola.
Jag uttrycker mig försiktigt. Vi vet faktiskt inte hur
det förhåller sig. Mycket tyder dock på att det har
blivit sämre, bl.a. när det gäller likvärdigheten.
Många organisationer -- Elevorganisationen,
SKTF, Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund,
Hem och Skola m.fl. -- har gjort egna
undersökningar och pekat på hur besparingar och
nya organisationsformer och
resursfördelningssystem drar i samma felaktiga
riktning. Utskottets egen utfrågning i höstas gav
samma resultat.
Vi menar att det är mycket viktigt att vi snart får
ett korrekt underlag för politiska beslut om skolans
framtid. För varje dag som ett sådant dröjer blir det
allt fler barn som löper risken att inte få den
undervisning som de har rätt till. Barn går inte i
repris -- det har påpekats förr, men det förtjänar att
upprepas. Det är väldigt svårt att återställa vad
dagens generation av elever går miste om. Därför
vill vi att Skolverket får i uppdrag att skyndsamt
göra en utvärdering av hur skolan klarar av
uppdraget att ge alla barn en likvärdig utbildning.
Jag yrkar bifall till reservation nr 3 från oss.
I betänkandet behandlas också ett
socialdemokratiskt förslag om att en del av det
anslag som regeringen disponerar för
genomförandet av läroplanen skall avsättas till
försöksverksamheter som stärker elevers och
föräldrars inflytande i skolan.
Jag tror inte att det är viljan hos bl.a. politiker som
saknas när det gäller att åstadkomma ett fördjupat
elev- och föräldrainflytande. I stället är det nog bra
modeller som saknas. Att avsätta resurser för att
leta upp de bra modeller som finns och för att
stimulera fram fler tror vi skulle bidra till att
utvecklingen påskyndas i rätt riktning. Man kan
undra hur de borgerliga partierna -- som ofta talar
varmt om föräldrainflytandet, medan de faktiskt
mera sällan talar om elevinflytandet -- vill
medverka till att något händer. Vi har ju under
många år försökt att så att säga prata fram en
utveckling utan att lyckas. Nu tycker vi att det är
dags att handla.
Herr talman! I budgeten talar regeringen om en
förstärkning av vuxenutbildningen med 33 000
platser. Pengarna för detta skall redovisas i
kompletteringspropositionen, och beslut fattas i
början av juni. Regeringen talar också vagt om ett
slags utbildningscheck, dock utan att redovisa vad
som menas med en sådan. Vi anser att riksdagen
redan nu bör redovisa för utbildningsanordnarna
vad vi vill att de skall göra i augusti när utbildningen
sätter i gång.
Vi menar att 40 000 platser bör tillföras komvux --
25 000 för teoretiskt inriktade studier och 15 000 för
de mer yrkesinriktade kurserna. För dessa
extraplatser har vi anvisat finansieringen.
Vidare anser vi att antalet platser i gymnasieskolan
för det s.k. tredje året bör vara 30 000. Det är 4 000
platser fler än vad regeringen föreslår. Men vi tror
att vårt förslag bättre svarar mot behovet.
Jag yrkar bifall till reservation nr 6.
Slutligen vill jag beröra frågan om bidrag till svensk
undervisning i utlandet.
Jag vill gärna betona att sådan undervisning är av
stort värde och att den självfallet skall ha stöd.
Riksdagen har tidigare enhälligt fattat beslut om ett
nytt statsbidragssystem som skulle ge
utlandsskolorna visst ökat bidrag så att
elevavgifterna kan hållas på en rimlig nivå. Men nu
föreslår regeringen en mycket kraftig uppräkning
av statsbidragen. Detta står i bjärt kontrast till
regeringens ambitioner på andra skolområden. Vi
för vår del har stannat för en något mindre
anslagsuppräkning. På det sättet vill vi spara 10
miljoner som kan användas för andra angelägna
ändamål.
I betänkandet behandlas också en rad andra viktiga
frågor som vi är överens om. Inte minst gäller det
resurserna till Statens institut för handikappfrågor
i skolan samt skolutveckling och produktion av
läromedel för handikappade elever.
Vi har där ingen avvikande mening. Det är dock
angeläget att understryka att dessa insatser är
mycket viktiga för att skolan skall kunna ge en
likvärdig utbildning, även när det gäller elever med
olika slags handikapp. Det handlar såväl om
konsulenter med specialkompetens som om
läromedel och andra hjälpmedel som
specialutformas för olika handikapp och ibland
också för enskilda individer. Det här är mycket
viktiga insatser.
Herr talman! Jag har inte yrkat bifall till alla våra
reservationer. Det innebär dock inte att vi inte står
för dessa, utan det är bara ett bidrag för att
underlätta voteringsproceduren här i morgon.