Fru talman! Förköpslagen har spelat ut sin roll som ett medel att tillgodose kommunernas behov av mark för tätbebyggelse. Lagen medför att ett stort antal fastighetsöverlåtelser fördröjs och att det uppkommer olägenheter och kostnader för fastighetsmarknadens parter. Även i fråga om de övriga ändamål för vilka kommunerna kan utöva förköp har lagen endast en marginell betydelse. Kommunernas, domstolarnas och de statliga myndigheternas administrativa kostnader för att pröva frågor med anknytning till förköpslagen är betydande. Dessutom är det endast ett litet antal fastigheter som förköps varje år.
Mot bakgrund av detta är det svårt att i dag se nyttan med förköpslagen. Det är också svårt att förstå varför Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet anser att förköpslagen alltjämt fyller en funktion, främst för kommunernas möjlighet att planera och styra bebyggelseutvecklingen. Det är också svårt att förstå varför man anser att ett upphävande riskerar att ytterligare försvåra ett ökat bostadsbyggande. Det har väl framgått med all önskvärd tydlighet i debatten hitintills att lagen har en högst marginell betydelse. Det har varit fråga om 15 förköp per år i hela landet sedan början av 1990-talet.
Ja, man kan summera. Det blir inte speciellt mycket mer om man gör det. 75 förköp på 5 år. 150 förköp på 10 år. Då ska man komma ihåg att möjligheten att förköpa gäller tomter ned till en storlek av 3 000 kvadratmeter.
Eftersom jag har varit kommunalpolitiker i många år har jag också sett hur man diskuterar eventuella förköp. Många gånger handlar det om just små tomter som är strax över 3 000 kvadratmeter. När man då anför att det här skulle vara ett dråpslag mot möjligheterna för kommunerna att utöva sitt bostadsförsörjningsansvar undrar jag vilken verklighet man lever i. Då bör man försöka räkna själv.
Nej, fru talman, förköpslagen har spelat ut sin roll som ett medel för att föra en aktiv kommunal markpolitik och för att tillgodose behovet av mark för tätbebyggelse. Det har den gjort därför att för ett stort antal säljare och köpare innebär lagen en onödig tidsutdräkt, ett visst merarbete och en osäkerhet. I de fall där kommunen beslutar att utöva sin förköpsrätt kommer en betydligt längre osäkerhet för parterna med betydande olägenheter som följd.
Genom lagstiftningen inom plan- och byggområdet, kulturminnesområdet och miljöområdet har det dessutom efter hand skapats förbättrade och alternativa möjligheter för kommunerna att genom planeringsåtgärder och på annat sätt säkerställa bevarande och skydd av mark och byggnader.
Den information om fastighetsmarknaden som kommunerna får genom förköpslagen kan kommunerna få del av på ett betydligt mer effektivt sätt utan att fastighetsmarknaden påverkas. Det finns flera andra sätt för en kommun att förvärva fastigheter som behövs för att tillgodose ett kommunalt ändamål. Risken för en betydande ökning av antalet ansökningar om tillstånd till expropriation vid ett upphävande av förköpslagen är marginell. Dessutom har det visat sig att förköpslagen inte tillämpas på ett enhetligt sätt, vilket kan leda till bristande rättssäkerhet. Kunskapen om lagstiftningen är begränsad hos kommunerna, bland annat till följd av att kommunerna använder möjligheterna till förköp så sällan. Dessutom finns vissa möjligheter att kringgå lagen.
Kommunerna kan agera på bostadsmarknaden som vilken köpare som helst. Man kan bjuda på fastigheter, och man kan vara mer aktiv i den delen. Bostadsförsörjningsansvaret tillgodoses genom andra åtgärder, möjligen i första hand genom planeringsåtgärder enligt PBL - där det för övrigt precis har kommit en alldeles ny proposition.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.