Fru talman! Först och främst ska jag säga att jag har haft förmånen att sitta som kommunstyrelsens ordförande och underteckna ett antal sådana här handlingar. Vid ett tillfälle under de sex år det handlar om gällde det en kulturbyggnad, och det ärendet hade vi kunnat lösa på annat sätt om inte förköpslagen hade funnits. Detta är inte något avgörande för utvecklingen av samhället.
I de fem kriterier som finns för att man ska kunna åberopa förköpslagen kan i alla fall inte jag läsa mig till att det skulle handla om allmänna kommunala intressen, utan grunderna för det hela beskrivs mycket specifikt. Det kan handla om kulturhistoria, miljöhänsyn eller att tillgodose bostadsförsörjningen. Gå inte och tro att man kan köpa en fastighet för att man har en allmän bild. I landsbygdskommuner är det ofta fråga om fastigheter över 3 000 kvadratmeter och om jordbruksfastigheter som ligger intill. Men även på en jordbruksfastighet kan man skapa sig ett hem där man väntar sig att både kunna idka verksamhet och bo. Det är då inte möjligt utan att man måste gå igenom hela processen. Ska man vara med i en fastighetsaffär får man se till att ha fixat pengarna på banken, och man får vara med i budgivning hela resan ända fram, och sedan ska man ändå känna en osäkerhet om kommunen ska gå in eller inte. Jag tycker inte att det är mänskligt att hantera människor på det sättet.
Det är mycket klokare att politikerna för att prata om marktillskott tar kontakt med de lantbrukare som finns runt tätorterna och för en dialog om vad som är intressant att köpa och vad som är ointressant. På den vägen kan man hitta lösningar som är konstruktiva. Jag tror att detta kommer att bidra till att det blir en bättre samtalston också.