Fru talman! Vi anser att det är viktigt med mångfald och valfrihet inom barnomsorgen. Det som passar den ena familjen passar inte den andra. Därför ska föräldrar ha rätt att fritt få välja barnomsorg. Det är en väldigt viktig del i Miljöpartiets barnomsorgspolitik.
Det ska finnas kooperativ barnomsorg, det ska finnas kommunal och privat barnomsorg, dagmammor och så vidare. Är det så konstigt att föreställa sig att barn är olika och kräver olika lösningar? Vi vuxna är olika, och vi skulle aldrig acceptera att bara ha ett alternativ att välja på. Vi kräver att vi ska ha flera.
Svensk förskola har mer eller mindre tagit monopol på verksamheten genom maxtaxan. Det har visat sig att i många kommuner där föräldrar går till kommunen för att få råd och tips om förskolan presenteras oftast bara ett alternativ, den kommunala förskolan. Man tiger helt enkelt ihjäl de övriga alternativ som finns. Jag har stött på alltför många sådana exempel runtom i landet. Det man ofta glömmer är att mångfalden inom både förskolan och grundskolan, och för den delen inom gymnasieskolan, gör att kvaliteten ökar inom verksamheten totalt.
Den fristående förskolan är ett viktigt alternativ till den kommunala barnomsorgen. Det bidrar med sin speciella pedagogik, till exempel Montessoriskolan.
Gruppstorlekar har man varit inne på tidigare här. Man börjar äntligen så smått prata om barngruppernas storlek och inte antal lärare per grupp, som man har gjort under så otroligt lång tid. Det kunde vara ganska stora barngrupper, men man löste det genom att sätta in en till lärare, och då blev genomsnittet mindre. Nu är man på väg bort ifrån den diskussionen, och det tycker jag är bra.
Det är naturligtvis omöjligt att säga vad som är lagom gruppstorlek inom förskolan, men både Skolverket och all expertis säger ungefär samma sak. Det ska inte vara mer än ungefär 13-15 barn per grupp om våra barn ska få en möjlighet att utvecklas på ett optimalt sätt. De allra yngsta barnen ska ha ännu mindre grupper, cirka tio per grupp. Där är all expertis överens. Men ute i verkligheten, ute i kommunerna, är grupperna mycket större. Det tycker jag är tråkigt.
Allt det jag pratar om borde vara en självklarhet, men ändå prioriterar inte kommunerna våra barn på ett optimalt sätt.
Samtidigt är det här en personalfråga. Om våra förskollärare ska kunna utföra ett bra jobb och hinna tillgodose barnens behov krävs mindre grupper. Miljöpartiet vill att regeringen ges i uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer för barngruppernas storlek utifrån gruppernas ålderssammansättning och barnens särskilda behov.
Jag kan hålla med Inger Davidson fullt ut när hon pratar om att förskolan alltmer blir lik skolan. Det är någonting som vi i Miljöpartiet har påpekat ett antal gånger. Det finns faktiskt ingen forskning som säger att barn klarar sig bättre genom att man börjar förskolan tidigt eller att man börjar med den pedagogiska verksamheten tidigt. Jag vill se den forskning som kan bevisa att så är fallet. Jag tycker att det är alltför många politiker som hänvisar till att vi ska ha en bra pedagogik i förskolan, och det är naturligtvis självklart, men att samtidigt säga att man närmar sig skolans verksamhet är fullkomligt livsfarligt.
Jag brukar hänvisa till en finsk forskare, ni kanske har hört talas om honom. Det är Matti Bergström. Han är hjärnforskare, numera ungefär 80 år gammal.
Han framhåller leken framför den pedagogiska verksamheten. Med sin forskning kan han de facto bevisa att barn som leker med kottar och pinnar ute i skogen utvecklas snabbare än barn som finns i den pedagogiska verksamheten inom förskolan. Han går väldigt långt i sin forskning och säger att han vill skjuta upp grundskolestarten så långt som möjligt.
Jag blir lite förvånad när jag hör Louise Malmström säga att förskolan är på rätt väg. Jag tycker att jag kan bevisa att det finns hur många frågetecken som helst. Vi pratar om stressen, vi pratar om den höga ljudnivån, och vi pratar om de stora barngrupperna som ni har varit inne på här. Jag har väldigt svårt att se hur man då kan säga att vi är på rätt väg. Jag tror att man får vara lite mer ödmjuk i den debatten.
När det gäller barnomsorgsgarantin vill jag säga några ord. Enligt skollagen ska kommunerna erbjuda plats inom barnomsorgen utan oskäligt dröjsmål, som det heter, det vill säga inom tre fyra månader. Det finns dock inga sanktionsmöjligheter mot de kommuner som misslyckas med att uppfylla barnomsorgsgarantin. Miljöpartiet vill att barnomsorgsgarantin blir en garanti på riktigt. Det är oacceptabelt att människor tvingas tacka nej till arbete för att kommunen inte erbjuder barnomsorgsplats i tid. Vi kommer att driva på för att barnomsorgsgarantin utvecklas så att föräldrar som inte får förskoleplats i tid ska få skadestånd från kommunen. Vi tycker att det är en central fråga. Det finns även där, som ni säkert vet, ett antal exempel ute i landet där man väntar och väntar, men ingenting händer. Inom Miljöpartiet kommer vi att försöka driva den frågan så gott det går.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 18 och reservation 30.