Fru talman! Nu står vi här igen och debatterar förskolan. En del vatten har runnit under riksdagsbron sedan sist, och rubriker och inslag om förskolan har passerat revy. Det är rubriker som
Mansbrist på dagis
Tidig dagisstart det bästa för de flesta barn
Grupperna på dagis är för stora
Nio av tio älskar dagis.
Alla dessa bilder ska nu vägas samman till en helhet, och utifrån den ska vi försöka bygga den framtida förskolepolitiken. Vilken av alla de här bilderna är då mest sann? Jag vill varken skönmåla eller svartmåla. Verkligheten är ju nästan aldrig bara svart eller vit. Men för att få något slags uppfattning vill jag ändå jämföra.
Jag vill börja med att jämföra med omvärlden. När vi ser oss omkring och försöker inventera hur andra länder löser sin barnomsorg ser vi tydligt hur olika kulturer har växt fram i olika länder när det gäller tillgänglighet, likvärdighet och balans mellan lärande och omsorg. Mot vår nordiska modell, där vi ser det som samhällets ansvar att erbjuda fullt utbyggd och tillgänglig omsorg och pedagogisk utveckling med utbildad personal, står andra modeller i andra länder.
Det finns en angloamerikansk modell där marknaden erbjuder barnomsorg med mycket skiftande kvalitet utifrån efterfrågan, där stora barngrupper utestängs och där personalen ofta inte har någon utbildning alls. Det finns en kontinental modell med tydlig uppdelning mellan pedagoger och assistenter där treåringar sitter i skolbänken, och förskolan stänger vissa dagar och tider för att föräldrarna ska ta ansvar för religionsundervisning av barnen i hemmen.
Nu vet vi i och för sig att flera länder håller på att utveckla sin förskola i riktning mot vår. Vi tar ofta emot studiebesök från andra länder som vill veta mer, och vår verksamhet hyllas och exporteras.
Sedan kan man förstås jämföra med förr, fru talman. På 1800-talet fanns det lekbaserad verksamhet för välbärgade barn i pedagogiskt utformade trädgårdar, alternativt barnkrubbor och arbetsstugor för fattigbarnen vars mödrar tvingades lönearbeta för att försörja sig, sociala inrättningar drivna av välgörenhetsorganisationer eller privatpersoner. Sedan kan man gå via 30- och 40-talens daghem, fritidshem och lekskolor och 50- och 60-talens utbyggnad av förskolan i takt med att efterfrågan på såväl arbetskraft som jämställdhet ökade och det blev naturligt att även som kvinna utvecklas i arbetslivet. Och så har vi de senaste decenniernas vändningar till att man tydligare i första hand fokuserar på förskolans roll för barnet, inte för föräldrarna.
För inte så länge sedan skiftade förskolans kvalitet kraftigt i olika delar av landet, och på många håll var arbetslösas och föräldraledigas barn utestängda. Grupper av barn som redan hade svårare än andra att ta till sig nya kunskaper blev än mer missgynnade eftersom de missade den här viktiga starten på det livslånga lärandet medan de som hade gått i förskola var väl förberedda. I kölvattnet av de här upptäckterna kom förskolans egen läroplan, maxtaxan, rätten för barn till arbetslösa och föräldralediga att delta i verksamheten och den allmänna avgiftsfria förskolan. Tillgängligheten ökade.
Även i det historiska perspektivet är dagens svenska förskola svår att ifrågasätta. Det är en integrerad förskola vars uppgift främst är att erbjuda omsorg och pedagogisk stimulans som ska ligga till grund för barnens fortsatta lärande och ge möjligheter för föräldrar att förena föräldraskap med arbete och studier. Dessutom är så mycket som 82 % av alla barn i åldrarna ett till fem år inskrivna och 96 % av femåringarna. Det kanske är det närmaste man kan komma en förskola för alla utan att göra den obligatorisk och helt avgiftsfri.
Vi kan också lyssna på föräldrar när de jämför förskolan med annan samhällsservice. Inte minst allianspartierna brukar ju påminna om att föräldrar själva vet bäst vad som är bra för de egna barnen. Och när man frågar svenska föräldrar vad de tycker om förskolan får den mycket bra betyg. De flesta tycker att verksamheten är väldigt bra, och de kan känna sig trygga när de lämnar sina barn där. De vet att barnen får god omsorg och pedagogisk stimulans och att det förbereder dem för fortsatt lärande i mer strukturerad form senare i livet. Eller som Aftonbladet uttryckte det för ett par veckor sedan i rubriken jag nämnde, baserad på en undersökning gjord av Vi Föräldrar: Nio av tio älskar dagis.
Fru talman! Slutligen vill jag utgå från mina egna erfarenheter av att under de senaste åren ha besökt en mängd olika förskolor i landet. Allt är naturligtvis inte ros. Som politiker får man emellanåt ris för att barngrupperna är för stora eller för att lokalerna inte är ändamålsenliga. Men jag tycker att jag har märkt av en vändning det senaste året. Fler säger att det har blivit bättre. I min egen kommun, Norrköping, har man med hjälp av regeringens satsningar kunnat anställa inte mindre än hundra personer till i förskolan. Det gör naturligtvis skillnad, och det underlättar för både barn, föräldrar och personal.
Dessutom tycker jag faktiskt att jag har sett att förskolepersonalen har sträckt en del på sina ryggar på sistone. De vet att föräldrarna älskar det de gör, och det känns som att de efter alla rapporter börjar inse sin oerhörda betydelse för hur barnen mår och utvecklas. De här sträckta ryggarna gläder mig extra mycket. Det är personalen verkligen värd.
Fru talman! Mina samlade jämförelser och intryck skapar en helhetsbild som säger mig att vi är på rätt väg men att det finns mycket kvar att göra, som alltid. Jag tror inte att vi någonsin kan slå oss till ro och säga att nu är samhällsbygget, eller i det här fallet förskolebygget, färdigt. Jag vill gå vidare och utveckla vår fina svenska förskola.
Mina framtidsvisioner handlar om en förskola med god arbetsmiljö och gott ledarskap där personalen trivs och har fri tillgång till fortbildning och pedagogisk utveckling. Det är en förskola där varje barn blir sett, bekräftat och uppmuntrat utifrån den det är och inte utifrån förväntade könsroller. Det är en förskola för alla där barn med olika bakgrund möts och lär av varandra och där barn som inte har de bästa förutsättningarna med sig hemifrån kompenseras och stimuleras av andra viktiga barn- och vuxenkontakter. Det är en förskola byggd på den unika kombinationen av lärande och omsorg och där föräldrar och barn har stort inflytande över verksamheten.
Mot min vision av morgondagens förskola står ett mycket spretigt alliansalternativ med sinsemellan väldigt skiftande ambitioner. Det går från Moderaternas önskan om en mer pedagogiskt profilerad avgiftsfri förskola för alla från tre års ålder via Folkpartiets omsorgspeng och Centerpartiets avskaffande av maxtaxan till Kristdemokraternas kommunala vårdnadsbidrag. Vilken förskolepolitik går alliansen egentligen till val på i höst? Det skulle jag vilja veta.
I väntan på det svaret yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på motionerna.