Fru talman! Jag hoppas att vi ska kunna vara överens. Jag har framför mig här ett papper med oavslutade utredningar som jag i och för sig hade tänkt använda med en annan debattör. De är bra många. Skrivbordslådorna på departementen var fyllda med sådant som inte är avslutat.
Man kan fundera på varför den förra regeringen inte gjorde mer. Jag börjar tro att det kanske inte var så enigt bland de tidigare regeringspartierna. Det som får mig att tro det är det sätt som Vänsterpartiet skiljer ut sig på i reservationerna gentemot de andra partierna. Det har med narkotikan att göra.
Ni skriver: Kontrollåtgärderna ligger redan på en tillräckligt hög nivå. Så står det i er reservation. Vi är överens om att det måste finnas behandlingar, men vi tycker att det är fel att göra som Vänsterpartiet och föra en antingen-eller-diskussion. Vi behöver ju ha kontrollåtgärder för att få stopp på flödet av narkotika. Annars finns det ingen möjlighet att få bra programverksamhet och bra behandling. Det ena förutsätter det andra.
Vi tror inte på halvtidsfrigivning. Man slänger sig med ord och säger att all forskning tyder på det ena och det andra. Men man har inga referenser. Det är att slänga sig med ord. Slutsatsen från Vänsterpartiet är uppenbarligen att långa straff ska man inte ha. De ska vara så korta som möjligt, och därför ska vi halvera dem. Vi ska släppa ut brottslingarna, naturligtvis med risk för att få en ökad vålds- och brottsvåg, vilket hände förra gången vi införde det.
Jag ställer mig frågande inför Alice Åström. På vilket sätt blir en narkoman fri från narkotika genom att släppas ut i samhället igen utan att ha fått en behandling och utan att ha fått vara i en narkotikafri miljö?