Herr talman! Det här betänkandet, nr 18, heter
Övergripande kulturfrågor. Jag kommer att ta fasta
på just det övergripande och tala om kulturfrågor
från ett mer ideologiskt perspektiv än vad som
kanske är vanligt här i kammaren. Annars handlar
ju riksdagens kulturdebatter mestadels om enskilda
frågor -- om mer eller, som det nu för tiden mest är
fråga om, mindre statliga pengar till olika ändamål.
För oss i Vänsterpartiet är detta att det händer
något i människor i mötet med kulturyttringar ett
mycket viktigt kriterium på kvalitet. Det finns
ingen anledning för samhället att lägga pengar på
olika verksamheter bara för att dessa skall
producera ''kultur'' för passiv konsumtion.
Om olika kulturverksamheter när de når den
enskilda människan inte enbart skall konsumeras
av denna, om det skall hända något i människor i
det mötet, uppstå en dialog, måste respondenten --
jag vill hellre säga det än mottagaren -- eller
individen ha en rimlig chans att tyda det ''språk''
eller de uttrycksmedel som den konstnärliga
verksamheten använder sig av.
God kultur -- och nu använder jag begreppet i
ganska snäv bemärkelse -- handlar alltså om
kommunikation mellan den professionelle
kulturskaparen och kunniga, lyhörda och
kravfyllda respondenter. Närhelst en
kommunikation uppstår -- även om den inte yttrar
sig på annat sätt än att mottagaren blir arg och
skåpar ut det som den professionelle
kulturskaparen har att erbjuda, vare sig det rör sig
om en tavla eller en teaterföreställning -- då lever
kulturen.
Övergripande kulturfrågor borde alltså handla om
hur vi skapar en sådan kultursituation att kulturen
inte reserveras för en liten elit i samhället och inte
reduceras till att vara en fråga om hur en viss vara --
i det här fallet olika kulturyttringar -- distribueras
till konsumenter på effektivaste sätt.
Den samhälleliga kulturpolitikens ansvar måste
vara att skapa behov av kultur. Hur gör man det då?
Jag medger att det inte är så enkelt.
Det har ju visat sig att det inte räcker att se till att
det finns ett brett utbud av kulturaktiviteter -- även
om det naturligtvis också är viktigt och det återstår
mycket att göra på det här området.
Det räcker inte heller att satsa allt på den
professionelle kulturskaparen. Om han eller hon
inte har någon att kommunicera med får vi en ''l'art
pour l'art''-situation; vi bygger glastorn för det
konstnärliga skapandet.
Det gäller att i betydligt större utsträckning bry sig
om basen i kommunikationen, den enskilda
människan, och vad som händer i henne.
Att locka fram behov av konstnärligt skapande är
något man gör genom att tidigt träna människors
alla sinnen, genom att lära barn fler sätt att uttrycka
sig än det verbala, genom att låta dem träna och
iaktta olika kroppsspråk, genom att låta dem
dansa, spela och sjunga själva, genom att förmedla
intryck, genom att ge barnen och ungdomarna
tillgång till många böcker och mycket musik,
genom att ge dem möjlighet att se och spela teater,
dansa, titta och suga upp intryck från alla håll och
kanter.
Om vi gjorde på detta sätt skulle det inte finnas
några problem med vikande besökssiffror vare sig
på teatrarna, konserterna eller utställningarna --
vare sig i dag eller i morgon. Morgondagens
kulturutövare och kulturdeltagare växer ju upp i
dag.
Självfallet är det skolan som har det grundläggande
ansvaret för denna del av barnens fostran.
Ingen skulle komma på tanken att ge följande
budskap till en sexåring: Här har du papper, penna
och lite texter. Får du bara ha det här omkring dig
kommer du att lära dig läsa och skriva på egen
hand. Gör du det inte själv ankommer det på din
familj att uppmuntra ditt eventuella intresse.
Vi har i stället en hel uppsättning metoder och
utmejslade, väl genomtänkta pedagogiker för barns
läs- och skrivinlärning. Vi tränar den verbala
begåvningen och ger stort utrymme åt det skrivna
ordet i skolan. Vill det sig väl skapar vi ett behov av
olika sorters litteratur hos barnet för all framtid.
Men för alla de andra uttrycksmöjligheterna och
för den icke-verbala kommunikationen finns det
nästan inga pedagogiska metoder. Vi struntar i
dem.
Jag vill hävda, att lika väl som det är vår självklara
skyldighet att lära alla barn läsa är det vår
skyldighet att ge alla barn möjlighet att uttrycka sig
på alla de andra ''språken''. Men vi gör inte det, och
därför består de kulturella klasskillnaderna.
Kulturkonsumtionsmönstret är sig ganska likt över
decennierna. Teater är fortfarande inte ett
självklart inslag i skolan. Barns och ungdomars
möjligheter att lyssna på musik är nästintill
obegränsade, men fortfarande är det få som spelar
själva. Konstmusik lyssnar endast en kulturell
överklass på. Exemplen kan mångfaldigas.
Starka intressen strävar nu efter att mönstra ut de
kulturpolitiska mål som Vänstern vill stärka. Mer
än tidigare måste därför riksdagen ägna
uppmärksamhet åt att stärka de mål som betonar
allas rätt och möjlighet att delta i skapande
aktiviteter, som främjar kontakten mellan
människor, ökar förståelsen över kulturgränser och
skapar identitet genom att ta till vara och
levandegöra kulturarvet.
Vi kan inte vänta på Kulturutredningen och på vad
den eventuellt kommer fram till innan vi tar
ställning. Det kommer att ta flera år innan
utredningens förslag kan omsättas i praktisk
politik.
Jag yrkar därför bifall Vänsterpartiets reservation
nr 2, som jag står bakom.
Jag skall helt kort ta upp några andra problem, som
har anknytning till våra reservationer. Det gäller
dels att kulturutbudet är så koncentrerat till
Stockholmsregionen, dels och att det regionala
kulturutbud som faktiskt finns så dåligt når ut till
människor att samordning och samarbete mellan
olika kulturutövare och kulturinstitutioner blir
högst tillfälligt.
För att i någon mån motverka det sistnämnda
föreslår vi i Vänsterpartiet att särskilda regionala
kulturkonsulenter tillsätts. Deras uppgift är att
knyta samman människors egna skapande
aktiviteter med kulturinstitutioner och andra
resurser. Det kan gälla historisk dokumentation,
bygdespel eller andra kulturella aktiviteter som
stärker den egna eller den lokala identiteten.
Goda erfarenheter av sådana kulturkonsulenter
finns på olika håll i landet, bl.a. körkonsulenter,
teaterkonsulenter och nu senast en
danskonsulenttjänst i Norrbotten.
För att motverka Stockholmskoncentrationen vill
vi ge Kulturrådet möjlighet att ha litet lösa pengar
för att kunna uppmuntra, ta till vara och stimulera
nya initiativ på kulturområdet utanför
storstäderna.
Jag yrkar bifall till reservationerna nr 3 och nr 4.
I betänkandet tas också frågan om en bibliotekslag
upp. Jag har vid ett otal tillfällen här i kammaren
hävdat att kravet på att införa en bibliotekslag
växer sig starkare. Det påståendet håller, trots att
det har upprepats i ett par år.
Vänsterpartiet har länge lagt fram förslag om en
sådan lag. Vi hävdar att skälen för den är mycket
starka nu. Lågkonjunkturen har slagit hårt mot alla
delar av kultur- och utbildningsområdet, och
kommunernas försämrade ekonomi har till följd att
folkbiblioteksverksamheten på många håll har
drabbats av kraftiga inskränkningar. Hoten om
olika slags avgifter för boklån eller biblioteksbesök
kvarstår faktiskt, trots försök att lagreglera bort
dem.
Dessa hot och problem gäller särskilt
universitetsbibliotekens fjärrlån. En bibliotekslag
har många syften, men den skall bl.a. garantera
sådana fria fjärrlån. De är en förutsättning för att
studier och forskning skall kunna bedrivas över
hela landet. Fria fjärrlån skall också inbegripa lån
från universitetsbiblioteken.
Jag upprepar detta litet allvarligt, därför att det är
starka krafter i rörelse för att man skall ta ut ganska
höga avgifter på fjärrlånen. Man hävdar bl.a. att
biblioteken är ett konkurrensmedel mellan de olika
universiteten, och därför håller man hårt i det
bokbestånd man har. Man vill inte låna ut det gratis
till exempelvis nya högskolor som inte har hunnit
skaffa sig motsvarande bokbestånd.
Detta tycker vi i Vänsterpartiet är orimligt. Vi vill
slå vakt om de fria fjärrlånen och menar att detta
är ett starkt argument för att en bibliotekslag måste
till.
En bibliotekslag är också viktig för att
decentraliserad högskoleutbildning och
distansundervisning skall kunna bedrivas. De yngre
högskolorna måste kunna få gratis tillgång till
forskningsinstitutionernas och universitetens
litteratur- och tidsskriftsbestånd.
Mångfald och variation i utbud av litteratur är
viktigt, särskilt för barn och ungdomar. Det är ju i
barnaåren som grunden för ett litteratur- och
läsintresse läggs. Genom litteratur tränas
läsförmågan och läsförståelsen. Lust för läsande
och läsvana skapas bl.a. genom att tidigt ge barnen
tillgång till många böcker med varierat innehåll. Få
barn och ungdomar kan få del av detta utan
folkbiblioteken.
Jag vill därför också yrka bifall till reservation nr 7.