Fru talman! Få platser på jorden har som Sydafrika,
årtionde efter årtionde, fångat vår uppmärksamhet
och väckt -- också i våra svenska sinnen -- starka
känslor av avsky för förtryckarna och respekt och
beundran för dem som stått rasister och bödlar
emot och aldrig gett upp i kampen för
människovärde och frihet!
När jag som student bestämde mig för att engagera
mig politiskt i den liberala student- och
ungdomsrörelsen var det inte minst de unga
liberalernas oreserverade motstånd mot alla
diktaturer -- vilken färg deras fanor än bar -- som
avgjorde mitt politiska val.
De unga liberalerna ställde redan då, utan
sidoblickar på västvärldens s.k. ekonomiska och
militärstrategiska intressen, rasistregimen i
Sydafrika vid skampålen och begärde de svenska
medborgarnas och statsmakternas engagemang och
medverkan i kampen för de förtrycktas frihet.
När Ola Ullsten frågade mig om jag ville bli
handelsminister i hans regering, nämnde han
särskilt att uppgiften att sätta stopp för svenska
nyinvesteringar i Sydafrika ingick i uppdraget. Det
målet sökte regeringen i första hand uppnå genom
en överenskommelse med det svenska näringslivet.
När den vägen visade sig vara oframkomlig tillkom
lagen om investeringsförbud i Sydafrika. För den
lagen röstade alla partier i riksdagen, med
undantag av Moderata samlingspartiet.
Genom beslutet om investeringsförbud kom
Sverige att gå i spetsen för ekonomiska sanktioner
mot apartheidregimen. Sverige kom att åberopas
som exempel av dem som i andra länder ville
medverka till att ekonomiskt isolera Sydafrika.
Den svenska lagen studerades flitigt, bl.a. av dem
som i den amerikanska kongressen tog initiativ till
och genomdrev beslut om ekonomiska sanktioner.
År 1987 tillkom beslutet om svenska
handelssanktioner mot Sydafrika. Det beslutet
hade inte varit lika lätt att vinna gehör för. När
kravet på sådana sanktioner först ställdes av
Folkpartiets partistyrelse vann det anslutning inom
Centern men mötte motstånd både från den
socialdemokratiska regeringen och från Moderata
samlingspartiet.
För socialdemokraternas del gällde motståndet
främst om sådana sanktioner var förenliga med
svenska åtaganden enligt GATT. När regeringen
kommit till klarhet på den punkten kunde
riksdagsbelutet fattas med bred majoritet, dvs. av
samtliga partier med undantag av Moderata
samlingspartiet. Breda majoriteter i riksdagen har
också stött andra former av sanktioner, som t.ex.
avbrytandet av idrottsutbyte med Sydafrika.
Det är väsentligt för mig att få understryka att
sanktionspolitiken aldrig har varit ett självändamål.
Sanktionernas syfte har varit att skada
apartheidregimen, att isolera den internationellt
och undergräva dess trovärdighet, också bland den
del av den vita befolkningen i Sydafrika som har
gett den sitt stöd.
Men för oss som har stött sanktionspolitiken har det
alltid stått klart att den direkt och indirekt också
har drabbat de breda befolkningsgrupperna i
Sydafrika. Det har inte gått att förhindra. Därför
har också en grundläggande förutsättning för
sanktionerna varit ANC:s klara ställningstagande
för sanktionspolitiken.
Kampen mot apartheidregimen har först och sist
försts av de breda befolkningsgrupperna inom
Sydafrika. Det är deras kamp -- en kamp som krävt
alldeles för många offer -- som nu krönts med
framgång. De svartas ledare har visat ett mod och
en resning som väckt en hel världs beundran. En
man -- Nelson Mandela -- står som symbol och en
samlingspunkt för alla dem som ofta under
outsägliga lidanden äntligen vunnit avgörande
framgångar. Till det glädjande hör att också vita
liberaler medverkat i denna kamp.
Sanktionspolitiken har varit omvärldens sätt att
markera sitt avståndstagande från
apartheidregimen och ge ANC och andra som
motsatt sig regimen sitt stöd. På så sätt har
sanktionspolitiken bidragit till friheten för de
förtryckta. Vi som ställt upp för denna politik kan
i dag känna en inre glädje över detta.
Nu behövs inte sanktionerna längre. Demokratin
och frihetssträvandena i Sydafrika har segrat.
Sydafrika -- detta stora underbart vackra land med
sina många fantastiska människor -- har övervunnit
mörkret och kan gå en ljusnande framtid till mötes.
Men Sydafrikas väg till inre fred, demokratisk
stabilitet och ekonomiska framsteg -- som nu kan
komma alla medborgare till del -- förblir lång.
Sveriges engagemang för Sydafrika får därför inte
ta slut med det beslut vi i dag skall fatta om
upphävandet av sanktionspolitiken. Nu är tiden
inne för oss att konstruktivt medverka till att bygga
ett nytt och bättre Sydafrika.
(Applåder)