Fru talman! Som bl.a. framgått av Alf Wennerfors
och Peeter Lukseps särskilda yttrande till
utrikesutskottets betänkande kan man diskutera
om den förda sanktionspolitiken varit
framgångsrik. Jag tror att den varit det ur politiskt
synpunkt och att den definitivt åstadkommit en
''wind of change'' och att vi är där vi är i dag.
Men som f.d. sydafrikansk företagare kan man
konstatera att sanktionspolitiken medfört en
arbetslöshet som nästan kan ha äventyrat den
demokratiska processen. Mitt företag tvangs att slå
igen, vilket ställde en arbetsstyrka på 3 000
anställda på bar backe. Då förstår man de problem
som sanktionspolitiken medfört.
Vad som vid den tiden speciellt upprörde mig var
följande. Den väl fungerande fackföreningen --
vilket var en fördel framför andra Sydafrikanska
företag -- reagerade naturligtvis negativt och åkte
till Stockholm för att få tala med sina kolleger inom
fackföreningsrörelsen och med regeringen. Man
ville över huvud taget inte träffa dem. De fick inte
framföra sina synpunkter. De fick åka hem och
meddela detta till alla de tusentals anställda som
inte hade något jobb. Det var en svår tid.
Jag tror att tiden nu är inne att Sverige och andra
länder som har stött sanktionspolitiken lämnar sina
bidrag för att få industriinvesteringarna att skjuta
fart igen i Sydafrika. Man får inte glömma att
dagens arbetslöshet i Sydafrika är astronomiska
40--45 %. Vi mår illa och går i taket när vi hos oss
själva har en arbetslöshet på 10 %, men här är den
över 40 %. Det är en katastrof. Därför måste vi
hjälpa till så mycket vi kan.
När jag i en interpellationsdebatt i vår diskuterade
denna fråga kände jag att det fanns en förståelse
från regeringen för att hjälpa till med detta. Tyvärr
har ingenting hänt. Regeringen visar ingen större
dådkraft då det gäller att presentera
exportfrämjande åtgärder för Sydafrika. Det
verkar som att UD mer bemannas av försiktiga
byråkrater än av kreativa marknadsförare.
Resultatet kan man delvis avläsa i att vi ligger
hästlängder efter konkurrentländer som t.ex.
Finland. Dagens svenska export till Sydafrika är på
årsbasis ca 200 miljoner medan den finska är av
storleksordningen 1,2 miljarder. Denna skillnad
förklaras säkerligen till stor del av att finnarna
släppte sina sanktioner för två år sedan. Vi har
kommit på efterkälken, vilket inte minst vår
exporterande skogsindustri känner av. Nu gäller
det att hjälpa den att komma i fas igen.
Ett ljus i mörkret är att Exportrådet har öppnat ett
kontor i Johannesburg i dagarna. Jag tror tyvärr
inte att det var exportrådets eget initiativ, utan
UD:s.
Från experthåll framhåller man att det är viktigt att
Sydafrika definieras som ett u-land enligt OECD-
regler och Helsingforsavtalet och att man kommer
under en bruttonationalprodukt på 2695 US-dollar
per innevånare. Vid detta magiska tal får man
nämligen fördel av mjuka lån som löper på tio år
utan amortering och ränta. Tyvärr, och
egendomligt nog, får mjuka lån inte användas för
kommersiella investeringar. Det är just sådana som
behövs i dagens läge. Det är bara att hoppas att
kohorten av UD:s jurister kan finna en finländsk
väg ut ur alla dessa diplomatiska labyrinter som
försvårar våra hjälpambitioner.
Egendomligt nog är det lättare att hjälpa ett u-land
som Sydafrika med mjuka lån om det gäller
infrastrukturella projekt som kraftförsörjning och
uppbyggnad av nya telefonnät. Tyvärr hjälper inte
detta dem som verkligen behöver det, nämligen
småföretagen, utan det är storföretag som ABB
och Ericsson som tar hem spelet på samma sätt som
t.ex. i Kina.
Swedfund och Swedecorp i all ära, det är dock
genom exportkrediter och investeringskrediter från
EKN som svenska företag i dag kan få reell hjälp.
Tyvärr har regeringen inte lyckats få fart på EKN
som snärjer sig fast i konventioner och
instruktioner. De har bl.a. ambitionen att inte gå
med förlust. I dessa svåra tider med en gigantisk
arbetslöshet borde Exportkreditnämnden kunna få
ta risker, speciellt som företagen själva har
självrisker på 5--10 %.
Jag tror därför att det gäller för Europaministern
att titta på dessa saker. Det gäller att inte bara
tänka på Europa utan även på Afrika. Det är
mycket av snusförnuft som skall gälla när man skall
hitta åtgärder som kan få fart på den svenska
exporten. UD måste försöka att komma ifrån den
snårskog av bestämmelser och konventioner som
reglerar stöden till ett u-land. Vi hoppas att
Sydafrika kommer att anses vara ett u-land.
Detta är svår materia att hantera. Därför förslår vi
i Ny demokrati i vår motion att det görs en
snabbutredning av en enmansutredare som kan
föreslå åtgärder för att hjälpa den svenska industrin
att återetablera sig i Sydafrika. Vi hoppas att
utredaren inte blir en trött juridiskt utbildad
diplomat utan en ung aggressiv marknadsförare
som verkligen vill åstadkomma något. Om
Europaministern lyckas med detta hoppas vi att vi
även får kalla honom Afrikaminister.
Låt mig slutligen säga några ord om ANC och
bidragen dit. Jag har läst i tidningarna att ANC inte
har förbrukat 37 miljoner av stödet för 1992/93.
Därför finns det kanske risk att även innevarande
års stöd fryser inne. Jag kan inte tänka mig ett mer
lämpligt sätt att använda dessa ursprungligen
öronmärkta ANC-pengar än att hjälpa svenska
företag att etablera sig i Sydafrika och på detta sätt
skaffa fram nya jobb.