Fru talman! Att bensaxar är ett fullständigt oac-
ceptabelt fångsredskap råder det inga delade mening-
ar om. Det är ju därför som vi har ett generellt förbud
i Sverige. Det är också därför som det i hela Europe-
iska unionen råder ett generellt förbud mot använd-
ning av bensaxar. Vår egen beslutsmakt sträcker sig
dock inte längre här i världen än så. Det är därför som
vi i det fortsatta arbetet måste förlita oss på våra möj-
ligheter att övertyga andra om att vi har rätt. Vi kan
liksom inte tvinga på andra vår uppfattning - vi kan
inte besluta över andra länder.
Jag delar helt uppfattningen att det här inte är till-
fredssställande som slutmål. Vi är inte nöjda. Hela
tiden har vi från svensk sida drivit på. Jag vill påstå
att vi genom det mycket aktiva arbetet avsevärt har
bidragit till att det här avtalet förbättrats i förhållande
till dess ursprungliga lydelse. Det har vi inte åstad-
kommit ensamma - det vore förmätet att påstå något
sådant. Det finns faktiskt länder som är lika aktiva
som vi i den här frågan.
Vi har inte för avsikt att slå oss till ro med detta.
Givetvis kommer vi att fortsätta att agera för en för-
bättring av det internationella regelverket. Vad jag
dock inte kan acceptera är att Gudrun Lindvall förne-
kar att det här avtalet trots allt är en förbättring i för-
hållande till tidigare villkor. Hon bortser från att vi
faktiskt aldrig har haft ett importförbud i Sverige, att
Europeiska unionens eget importförbud aldrig trädde i
kraft just därför att vi med våra gemensamma krafter
inte förmådde rå på de andra. Det är tråkigt att behöva
konstatera det men vi kan inte önska eller drömma
bort verkligheten. I stället måste vi hela tiden öka våra
ansträngningar för att förändra den verklighet som vi
lever i.
Jag tycker således att vi skall inse att de här avta-
len innebär förbättringar. Förbättringarna är små, så vi
har ingen som helst anledning att slå oss till ro, men
vi har heller ingen som helst anledning att svartmåla
verkligheten och förneka de framsteg som faktiskt har
uppnåtts.