Fru talman! Låt mig först påminna Gudrun Lind-
vall om att de redskap hon här visar upp inte är god-
kända. Det är alltså inte riktigt korrekt att visa upp en
bensax och säga: Den här får man nu använda. Avta-
let innebär att alla fångstredskap för att få användas
skall prövas enligt en internationell norm.
Låt mig sedan säga, som jag redan många gånger
har sagt, att vi från svensk sida inte är nöjda med
resultatet. Vi konstaterar att det var så här långt vi
kunde nå den här gången. Det här är betydligt bättre
än att vi står för oss själva med vårt eget inhemska
förbud, som vi ju nu också behåller, men inte har
lyckats påverka resten av världen.
Jag tror att det här är den grundläggande skiljelin-
jen mellan Gudrun Lindvall och mig. Skall vi nöja oss
med att vara de goda människorna som har de rätta
och de vackra åsikterna men inte bry oss om vad som
händer i verkligheten? Eller skall vi smutsa ned våra
rena vackra händer med att också försöka åstadkom-
ma förändringar i verkligheten?
Jag är av den senare uppfattningen. Det är viktigt
att vi arbetar för förändringar som inte bara rör oss
själva här hemma utan som också får genomslagskraft
ute i världen. Med det här avtalet har vi kommit en
liten - en alltför liten men dock en liten - bit på väg.
Nu måste vi fortsätta och t.o.m. intensifiera vårt arbe-
te för att nå ännu längre.
I den grundläggande frågan om huruvida bensaxar
är acceptabla eller inte finns det faktiskt ingen skill-
nad mellan våra uppfattningar. Skillnaden ligger i om
vi också vill påverka verkligheten med den uppfatt-
ningen eller om vi nöjer oss med glorian över huvu-
det, vingarna på ryggen och tillfredsställelsen av att
själva vara duktiga och korrekta människor.