Herr talman! Vart tionde barn i Sverige har upplevt våld i hemmet och vart tjugonde barn gör det ofta. Det innebär att nästan ett barn i varje förskolegrupp och i varje klass i skolan har de här upplevelserna med sig. Det är cirka 200 000 barn som lever med våld i sin vardag i Sverige.
Det handlar väldigt ofta om mäns våld mot kvinnor, pappas våld mot mamma. Nu, äntligen, står vi inför att ge de här barnen ett straffrättsligt skydd. Det kan ta sin utgångspunkt i att vi vet mer om forskningen än vad man har gjort tidigare, men det har vuxit fram under lång tid.
Det är ofta värre att se ett brott än att själv vara det primära offret. Det är också så att det ger långsiktiga konsekvenser. Det kan handla om psykosociala problem som kan visa sig tidigt eller sent. De kan bryta ut när man själv får barn och de egna barndomsupplevelserna blossar upp. Men det är också en långsiktig konsekvens att bland dem som har upplevt våld i hemmet har flickorna större risk att själva bli offer framöver och pojkarna en större risk att själva använda våld som ett maktmedel.
Upplevelserna av våld riskerar alltså att föra vidare ett maktmedel att använda eller underordna sig som fortfarande är könsrelaterat. Och upplevelserna driver på kriminalitet. Våldet ger eko.
Jag skulle vilja backa tillbaka till ett banbrytande utredningsarbete i vårt rättsväsen 1995. Då lade kvinnofridsutredningen fram sitt banbrytande betänkande. Bland det som fortfarande är väldigt intressant i utredningen är en dansk stor forskarrapport utgiven av Elise Christensen. Hon har intervjuat närmare 400 barn på ett kvinnohus i Köpenhamn. Det visade sig att 85 procent av barnen hade varit i samma rum som misshandel skedde och att ytterligare 13 procent hade sett eller hört det från ett angränsande rum, och då är det bara 2 procent som fattas som inte har sett eller hört något. Av de här barnen hade dessutom drygt vart tredje barn sett eller hört modern bli hotad till livet.
Elise Christensen vägrade att kalla de här barnen för enbart vittnen. Hon förstod att det var mycket bredare och djupare än så. Hon kallade dem för deltagande vittnen.
Detta var 1995. Samma år, i en annan världsdel, kriminaliserade Nya Zeeland brott som bevittnas av barn. Nu är vi äntligen framme vid en likartad lagstiftning. Den är jätteviktig av flera anledningar. Den är framför allt viktig därför att den blir normerande. Den blir normerande för barnen, som får sin verklighet bekräftad och giltiggjord. De kommer att förstå att de inte är ensamma, att det inte är deras fel, vilket många barn dessvärre upplever. Det är inte heller deras ansvar, vilket många barn också upplever, att försöka skydda mamma.
Det är normerande för den våldsamme mannen - i bästa fall. Nu blir han ansvarig inte bara för det våld mot kvinnan han gör sig skyldig till utan också för effekterna på barnet.
Det är normerande för mamman och kvinnan, som inte längre har anledning att stanna för barnens skull utan i stället får tungt vägande skäl att bryta upp för både barnens och sin egen skull.
Denna lagstiftning innebär också att barn äntligen får tala om dessa upplevelser. Barnen får höras inför en process eller till och med i domstolen om de är mogna nog för det. Många säger fortfarande att det kan vara skadligt att höra barn, men jag hävdar det motsatta. Att inte låta barn tala om de vill det är verkligen missriktad välmening och brist på respekt.
Jag och många forskare har träffat åtskilliga barn som är upprörda över att de inte har blivit hörda och inte fått komma till tals. Det är en rätt att få vittna, och det får absolut inte fortsätta som hittills, att vårdnadshavaren - till och med den misstänkte gärningspersonen - vägrar låta barnet komma till tals.
Först nu får barnen fullt ut status som målsägande och brottsoffer. Äntligen erkänner vi barns mänskliga rättigheter. Vi åberopar ofta barnkonventionen från 1989, så vi har haft några år på oss. Den blev svensk lag förra året, och vi kan med styrka åberopa artiklarna där. Även Istanbulkonventionen är bindande för Sverige, och i artikel 26 argumenteras för bättre stöd och skydd för barnvittnen och barn som bevittnar våld.
Är vi nöjda nu? Ja och nej. Vänsterpartiet välkomnar till fullo detta lagförslag. Det har blivit en ganska klumpig och nästan ful paragraf med många uppräkningar, men så behöver det vara av rättssäkerhetsskäl. Vi vill särskilt nämna att här ingår ett skadegörelsebrott. Om gärningspersonen skadar eller till och med dödar ett djur är det skadegörelse, och barnets upplevelse av detta kan vara extremt viktigt att uppmärksamma. Det är kanske lite konstigt, men juridiskt är djur en sak.
Vi önskar att Sverige hade gått ännu lite längre i att följa Nya Zeeland. De har en viktig komponent i sin gärningsbeskrivning. Det handlar inte bara om att barnet ser eller hör utan också om att barnet riskerar att se eller höra. Det hade vi velat få mer uppmärksammat, men vi får återkomma i senare förslag för att komplettera lagen.
Jag ska också argumentera för barnombud. Den särskilda företrädaren är jätteviktig och följer rättsprocessen, nu tack och lov med två tillägg: Företrädaren ska också få vara med och kräva in skadestånd eller eventuell brottsskadeersättning. Det är en utvidgning.
Men barnombud borde ha vidare uppdrag än så. Det kan handla om det som någon redan har nämnt, nämligen barnets möjlighet att få traumabehandling. Det kan också handla om att barnet behöver stöd utöver mamman i en komplicerad situation, till exempel vid skolbyte eller för att komma in bra på förskolan.
Sist men inte minst handlar det om stöd i vårdnadstvister. Här står vi inför en paradox då vi troligen klubbar denna lag men i värsta fall också öppnar för ökade möjligheter för gemensam vårdnad. Vi måste börja hantera den makt som det innebär när män använder våld mot kvinnor och barn för att förtrycka dem och få sin vilja igenom. Denna makt måste brytas.