Fru talman! Jag inbillar mig att det här är ett föga
politiskt ämne att diskutera. Jag dristar mig att citera
en tidigare riksdagsledamot, Hans Lindblad, som gick
upp i talarstolen och sade: Fru talman! I det här ären-
det talar jag inte som företrädare för mitt parti. Det
här ärendet kan jag.
I mitt fall handlar det inte om kunnande, utan om
erfarenhet, precis som när det gäller alla andra som i
ungdomen förföll till missbruket att röka.
Jag har inte tänkt åstadkomma någon revolution
på det här området, inte på de närmaste månaderna.
Men så småningom måste man väl genom vittnesbörd
kunna komma dithän att en folkresning bokstavligen
uppstår. Alla måste ju förr eller senare inse - och jag
talar då om rökarna - att det inte finns så mycket i
tillvaron som kan vara dummare än att låta en massa
pengar, ofta arbetsinkomster, gå upp i rök mitt fram-
för näsan på en.
Det är som ni, fru talman, och alla andra märker
inte precis något vetenskapligt upplägg på det här
anförandet. Jag ber alla kamrater som missförstår mig
om ursäkt. Men jag tycker att vi i riksdagen angriper
rökningen på fel sätt.
Detta är första gången jag talar i det här ärendet.
Jag har varit i riksdagen i 22 år. Jag har många gånger
funderat över hur man skall kunna påverka omgiv-
ningen, och gärna halka med själv så att man slutar
röka. Den förlösningen upplevde jag för cirka fyra år
sedan.
Den som hjälpte mig till insikten att rökning i stort
sett är det dummaste man kan företa sig, vet fortfa-
rande inte om det. Det är en god vän som bor i samma
stad som jag själv. Genom att studera honom och
många andra rökare har jag förstått att det är förfärligt
fånigt. Man drar i sig något som uppenbarligen endast
är till förfång. Man drar i sig, inhalerar som det heter,
med luften och så blir man förändrad invärtes. Det är
bara till nackdel. Man försämrar kroppens kärlfunk-
tioner och en hel del annat. Så småningom dör man
kanske en för tidig död. Det kan ske under plågor.
Där stannar jag vid skräckvisionerna. Jag tror inte
att det är de som kommer att åstadkomma en föränd-
ring i bruket av tobak.
Jag tror i stället att vi måste försöka engagera fler
före detta rökare i en verksamhet som blir pedago-
gisk. Jag hoppas att alla kamrater som har talat i ären-
det genom åren inte missförstår mig om jag ger ut-
tryck för att det är fel pedagogik. Jag säger det för att
vi allihop bör kunna samla oss till någonting mer
effektivt, nämligen att angripa problemet med dem
som har hamnat i den dåliga vanan. Det är ju en för-
skräckligt dålig vana som leder till ohälsa.
Jag tror, fru talman, att vi skall försöka börja om
från början. Jag har all respekt för de kamrater och
ledamöter i kammaren som engagerar sig i detta, men
jag tror inte att vi med de vanliga betänkandena mins-
kar tobaksrökningen särskilt mycket. Det är ju ändå
meningen. Syftet är det allra bästa.
Vi bör bestämma oss för att vi nu ska bortse från
de statliga inkomsterna på området - det är inte så lätt
- och sedan se till att det blir kampanjer som verkli-
gen tar sikte på de människor som är mottagliga för
insikten om att rökning är ett fördärv. Det är det ju.
Det finns ingen mening med det. Kan man göra något
som är dummare än att låta slantarna gå upp i rök mitt
framför näsan, i den egna åsynen?
Det finns de som gjort lustigheter av detta. Det
finns ju andra njutningsmedel som i så fall inte är
dyrare och som man kan avstå ifrån.
Jag har förhört mig om det finns rökare bland de
kamrater som har talat om detta. Det är de som möjli-
gen kan missionera i den här frågan. Men vi måste gå
en annan väg än den som riksdagen hittills har gått.
Jag är ledsen att behöva säga att jag inte tror att vi
kommer så långt på den här vägen.
Jag hoppas att någon tar replik på mig så att jag
får komma tillbaka till talarstolen i ärendet.