Fru talman! Först vill jag tacka näringsministern
för svaret. Vi är överens om en del saker, t.ex. att
uppsägningen av de här 600 banarbetarna inte är en
fråga för regeringen eller riksdagen. Det beslutar
Banverkets styrelse om. Likaså har en riksdagsmajo-
ritet stått bakom konkurrensutsättningen av nypro-
duktion och ombyggnad.
Det jag vill diskutera med näringsministern - och
det har jag väl inte fått ett riktigt svar på - är konkur-
rensutsättningen av drift och underhåll, som tyvärr
kommer att få negativa följder för tågresenärerna och
samhället. Förseningarna kommer att öka, och säker-
heten och allmänhetens förtroende kommer att mins-
ka. Det gör i sin tur att biltrafiken kommer att öka
ytterligare. Miljön och trafiksäkerheten kommer att
påverkas. Den kompetens som försvinner finns näm-
ligen inte på annat håll.
I valrörelsen 1998 tillbringade Stig Fahlgren i
SEKO Banverksklubben i Falköping två dagar med
Ines Uusmann. Det fanns redan då riksdagsbeslut på
att nybyggnad och ombyggnad skulle konkurrensut-
sättas. Vid de tillfällena klargjorde hon att en social-
demokratisk regering inte skulle avhända sig det
statliga ägandet av produktionsresurserna vad gäller
drift och underhåll av järnvägen.
Säkerheten, i form av en fungerande anläggning,
blir klart försämrad. Även om risken för tågkollisio-
ner inte ökar, kommer felen att öka. Det resulterar i
ökade förseningar och i värsta fall urspårningar. Sä-
kerhetspersonal i form av signaltekniker och besikt-
ningsmän finns kvar, men inte den personal som ska
åtgärda upptäckta fel i spåren och som själva upp-
täcker en hel del fel genom att de arbetar i anlägg-
ningarna. Dessutom ställer den här personalen upp på
sin fritid när det behövs. Om man minskar den till-
gängliga personalen med 75 % får det oundgängligen
stora konsekvenser.
Det gångna året har visat att vi nog lär få leva med
nedblåsta ledningar, snö, översvämningar och jag vet
inte allt i alla delar av Sverige. Vem ska rycka ut och
fixa banan när fotfolket inte finns kvar. Det går att
leja in folk när man ska laga eller ploga en väg, men
man tar inte in vem som helst för att förstärka järnvä-
gen när vattnet i Arvika trycker på.
SEKO:s fackliga nätverk på trafikledningen skri-
ver så här: Hur blir det då i framtiden? Vilka är det
som ska upptäcka sprickor och sättningar i spåren och
vilka ska utföra arbeten i spårområdet under pågåen-
de trafik? I dag utförs dessa jobb av banarbetare med
högt säkerhetsmedvetande och blick för att hitta fel.
Vi trafikledare talar samma språk som de. Vi har
väldigt dålig erfarenhet av entreprenörer som arbetar
inom spårområdet och inte ens kontaktar tågtrafikled-
ningen. Detta har hänt ett flertal gånger. Tågen kom-
mer att försenas. För oss på tågtrafikledningen är det
här ytterligare en stressfaktor, och i förlängningen blir
det en oacceptabel arbetsmiljö för oss.
Ministern säger att han följer Banverkets arbete
med stort intresse och kommer att hålla riksdagen
informerad. Men det är inte så enkelt. Om drift och
underhåll konkurrensutsätts finns inte de här männi-
skorna kvar med sina kunskaper. Då hjälper det inte
att näringsministern följer de här frågorna. De är
borta. Håller ministern med om detta resonemang?
Det gäller säkerheten på våra järnvägar.
Jag vill också fråga om det finns något lyckat ex-
empel ute i världen där man har konkurrensutsatt
järnvägsunderhåll.