Herr talman! Vi har att behandla 33 motionsyr-
kanden som rör jakt- och viltvården. De är från den
allmänna motionstiden. Jag känner igen en del av
motionerna från de år som jag har befunnit mig här i
riksdagen. Herr talman har ju varit här längre, så han
känner kanske igen dem från en ännu längre tid.
Jakten och viltvården engagerar väldigt många
människor i vårt land. Det finns uppemot 200 000
jägare som bedriver jakt kontinuerligt. I och med det
är det väldigt många runt omkring dessa jaktintresse-
rade personer - för övrigt fler och fler kvinnor, vilket
är positivt - som också på ett eller annat sätt är in-
blandade eller engagerade. De är med i snacket om
hur jakten skall gå till under veckoslut och kvällar.
Detta är viktigt. Det är här som traditionen för svensk
jakt får slå igenom.
Det är viktigt att den tradition vi har av att bedriva
jakt- och viltvård med god etik och den tradition av
god framsynthet när det gäller hur vi skall vårda våra
viltstammar förs vidare.
Det är nämligen inte bara älgen som har nytta av
saltstenen som sätts ut, eller bara rådjuren eller
klövviltet som är intresserade av att käka ur foder-
häcken och viltåkrarna. Alla de insatser som jägarkå-
ren och andra intresserade gör för att främja en god
viltstam har också en väldigt stor betydelse för den
övriga biologiska mångfalden. Detta är också svensk
tradition när det gäller jakt.
Svensk tradition när det gäller jakt är inte enbart
skottillfället, som det är på många andra ställen nere i
Europa. Det gör att jakten får en dålig stämpel. I vissa
länder har man sett demonstrationer, och synen på
jakt är inte alls densamma som i vårt land. Jag tycker
att det är oerhört viktigt att vi fortsätter och behåller
diskussionen i jägarnas organisationer och bland
aktiva jaktutövare. Vi måste lyssna på varandra och
lyfta fram det hela så att synen på jakt fortsätter att
vara positiv.
Svenska Jägareförbundets undersökning för ett par
år sedan visade verkligen att medborgarna i Sverige
har en positiv syn på jakten. Detta är grunden. Det är
väldigt viktigt.
Det är också viktigt att jägarna och deras organi-
sationer hjälper till med inventeringar och annat. Just
nu pågår en stor debatt om hur vi skall behandla och
förvalta våra rovdjursstammar.
Jag har rest i alla län där man har haft viltspårning
efter både lodjur och varg. I t.ex. Ann-Kristine Jo-
hanssons Värmland har man vissa problem både med
rädsla och med att vargen utövar ett visst tryck mot
vissa husdjur. Man måste ta den rädslan på allvar. Ett
antal intresserade människor, både från jägarkretsen
och från andra organisationer i de här områdena, har
tagit den på allvar och gjort seriösa bedömningar av
hur stammarna utvecklar sig och hur stora stammar
man tål.
Därför har regeringen nu tillsatt en utredare som
skall titta på rovdjuren och vilken utveckling de
kommer att få i vårt land. Det är bra, och det är vik-
tigt. Det är viktigt av den anledningen att vi skall vara
rädda om våra rovdjur. Efter vad man hör i dag före-
kommer det situationer som inte är fullt ut lagliga.
Det sker olagliga handlingar av vissa element ute i
skogarna - och det är inte bra.
Det handlar i stället om att förvalta stammen. Ett
exempel på hur man har förvaltat en rovdjursstam är
björnstammen. Man har jagat den på licens med av-
lysningsjakt. När ett visst antal honor har blivit skjut-
na avlyser man jakten. På så sätt har man kunnat ta ett
steg åt rätt håll när det gäller att behålla björnens
rädsla gentemot människor så att den inte drar sig in
mot tätorter och annat.
Detta är väldigt viktigt och bra. Jag är stolt över
att kunna se den folkrörelseutveckling som invente-
ringsarbetet har inneburit. Det har gjort att centrala
organisationer som Naturvårdsverket, jordbruksut-
skottet och Jordbruksdepartementet litar på de här
siffrorna fullt ut i dag. Det är bra. Så var det inte bara
för några år sedan.
Gudrun Lindvall pratade en del om våtmarker.
Visst har det skett vissa utdikningar i vissa skogsom-
råden, och visst går vissa stammar upp och ned
ibland. Det ser man tydligt om man har tillbringat
mycket tid i skogen.
Men som jag ser det nu är det viktigt att vi fortsät-
ter att satsa på fler våtmarker ute på gärdesområdena
också - och det inte bara för att det skall bli kvävefäl-
lor som kan fånga upp kväveutsläpp. Detta är också
bra för den biologiska mångfalden rent generellt. Det
kan vara bra för daggmasken, ödlan och näbbmusen.
Men det är naturligtvis också bra för enkelbeckasinen,
skedanden, gässen och andra. Utvecklingen av gäss
har varit explosionsartad. Det har naturligtvis att göra
med att förutsättningarna för gässen att kunna föröka
sig och trivas bra i vårt land har ökat.
Det bedrevs en forskningsjakt på säl under förra
året. Jag hoppas att vi skall kunna få se mer av utred-
ningsresultatet från förra året. Detta är naturligtvis en
mycket svår form av jakt - att från en guppande båt
försöka skjuta på sälarnas huvuden som sticker upp.
Jag förstår att man tyckte att den här formen inte var
den allra bästa.
Men vi måste göra någonting! Vi måste göra nå-
gonting av två anledningar. Den ena är det ekonomis-
ka skälet. Sälen förstör kustfiskarnas redskap. Den
andra anledningen är för sälens skull. Sälen fastnar i
redskapen och drunknar. Det är inte alls bra det hel-
ler. Både för sälens och för fiskarnas redskaps skull
måste vi alltså se till att vi får ordning på sälarnas
utveckling. Det måste vi föra en ordentlig diskussion
om.
När det gäller skarven har vi försökt att kämpa.
Ministern har försökt att kämpa nere i Bryssel för att
få bort skarven från den röda listan. Nu har den ju
ockuperat ett antal områden i kustlandskapet, och den
är på väg in i insjöarna - i Hjälmaren, Mälaren, Rox-
en och andra sjöar. Får den samma utveckling där
som den har fått i Kalmarsund, utanför Arkösund och
i Stockholms skärgård är skarven i sig också ett hot
mot den biologiska mångfalden. Den är ett viltslag
som är i ökande, och därför måste man med olika
jakt- och skyddsformer se till att man dämpar utveck-
lingen.
Jakten ovan odlingsgräns är också en form av för-
söksverksamhet som nu har pågått i i fem år. Den
försöksverksamheten har noggrant analyserats av
jägarnas organisationer, av länsstyrelserna och av
samebyarna. Man sitter just nu och diskuterar för fullt
hur systemet skall se ut i framtiden. Det är konstate-
rat, precis som Gudrun Lindvall nyss sade här, att det
har varit för högt tryck på vissa områden. Då får man
också se till att man ändrar på det. Jag vet att man
diskuterar detta, och att man t.o.m. har begärt att få
några veckor till på sig för att diskutera det. Det gäller
samebyarna och organisationerna som har intresse av
detta uppe i norra Sverige. Detta är nämligen viktigt.
Det är ju i första hand de som bor i norra Sverige, där
jakten betyder oerhört mycket, som har nytta av jak-
ten ovan odlingsgränsen. Det är inte norrmän och
Katrineholmsbor, utan det är faktiskt de boende uppe
i de här områdena.
Herr talman! Avslutningsvis tänkte jag nämna litet
grand om blyhagel. Blyhagel är ett problem - det vet
vi. Jag ringde till Svenska Jägareförbundet och fråga-
de hur man där resonerar kring detta. Man forskar
rejält kring det. All blyhagelanvändning kommer att
förbjudas på förbundets skjutbanor. Bara det kommer
att innebära en oerhörd minskning av blyhagelan-
vändningen. Forskningen kommer också att fortsätta.
Det har varit problem i vissa våtmarksområden med
jakt och blyhagel. Som Gudrun Lindvall sade nyss
kommer det också att förbjudas. Vi kan alltså ha stor
förhoppning om att forskningen går vidare så att vi
kommer att kunna använda stål i stället för bly i fram-
tiden.