Herr talman! I dag debatterar vi utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Läser man detta ordagrant kan man tro att alla som har någon form av sjukdom och funktionsnedsättning har rätt till ekonomisk ersättning. Men så är det inte.
Om man däremot har en sjukdom eller ett funktionshinder som gör att man inte kan utföra ett lönearbete ska man känna sig trygg med att samhället går in och ger en ekonomisk ersättning i form av vår gemensamma försäkring.
Det finns många människor i vårt land som går till jobbet varje dag, trots att de har en sjukdom eller ett funktionshinder. Med rätt behandling och andra insatser klarar de av att utföra lönearbete, en del på heltid och andra på deltid.
Jag är helt säker på att alla människor mår bra av att känna sig behövda, finnas i ett sammanhang och att någon frågar efter dem om de inte dyker upp på en avtalad tid. Men vi kan inte blunda för att det tyvärr finns människor som är så pass sjuka eller funktionshindrade att de inte klarar av att ha ett lönearbete. Dessa personer måste kunna känna sig trygga i att de får en rimlig tillvaro och att staten går in och ger ekonomiskt stöd i form av olika ersättningar. Där har vi bland annat sjukpenning, aktivitetsersättning och sjukersättning, eller sjukpension som det tidigare benämndes och som många fortfarande säger i dagligt tal.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning
Flera av mina kollegor har tidigare i talarstolen lyft upp att de är bekymrade över att ohälsan ökar och att fler personer blir sjukskrivna. Vi i Liberalerna tycker också att det var ett stort misstag att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Jag tror inte att man blir frisk av det.
Jag tror däremot att det är bra att ha avstämningar där någon frågar: Hur kan vi hjälpa dig för att du ska komma tillbaka på bästa sätt i arbete? Men detta har många av mina kollegor lyft upp tidigare, och därför vill jag i stället tala lite om aktivitetsersättningen.
Om man är mellan 19 och 30 år och har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning i mer än ett år finns möjligheten att få denna ersättning. Aktivitetsersättningen infördes 2003 och ersatte då sjukpension för personer mellan 19 och 30 år.
Lyssna på namnet - aktivitetsersättning! Tanken var att dessa personer skulle få möjlighet att ha någon form av aktivitet och få hjälp och stöd att närma sig arbetsmarknaden. Den försäkrade ska få en egen handläggare på Försäkringskassan, och de ska i samråd komma fram till lämpliga aktiviteter för individen.
Riksrevisionen har granskat detta och kommit fram till att det finns stora brister i förfarandet och att handläggarna på Försäkringskassan inte har den tid de behöver för att se till att rätt insatser görs och heller inte tid att följa upp desamma.
Många av dessa unga har en möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden om de får rätt insatser i rätt tid. Jag anser att det är ekonomiskt slöseri, både för den enskilda individen och för samhället, om vi inte ger rätt insatser i rätt tid.
Sedan ska vi inte bortse från att det finns individer som är så pass sjuka och funktionshindrade att de tyvärr aldrig har möjlighet att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. Vi anser dock att det är inhumant att slå undan benen på dem i så tidig ålder. Det finns olika former av aktiviteter som skulle kunna underlätta deras vardag och ge dem ett bättre liv - om aktiviteterna sätts in som tanken var från början.
Unga människor ska inte behöva stämplas i tidig ålder. Då vet vi att de får stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Därför säger vi liberaler nej till den förändring som regeringen nu tänker göra och som sätter ungdomar i utanförskap redan vid 19 års ålder.
Eftersom Liberalerna inte deltar i beslutet hänvisar jag till vårt särskilda yttrande. Jag yrkar också bifall till reservation 14.