Herr talman! Tack, Emma Carlsson Löfdahl!
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning
Många av replikskiftena här i dag, där jag är en av de skyldiga, har handlat om den bortre tidsgränsen. Samtidigt är det lite synd, för även om det är en viktig fråga för många människor är detta ett stort område med många viktiga frågor.
Jag kunde dock inte låta bli att begära replik efter Emma Carlsson Löfdahls inlägg. Jag vill börja med att säga att det som är viktigt i försäkringen, enligt mitt sätt att se det, är att sjuka ska ha möjlighet att få ersättning och att människor som har arbetsförmåga ska arbeta. Det är viktigt att upprätthålla båda dessa saker utan att människor kommer i kläm.
Det är klart att det finns ett behov av en ordentlig rehabiliteringskedja, och det är klart att det finns ett behov av att människor som är sjuka får hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Jag tror att Emma Carlsson Löfdahl uttryckte det som att det är bra att någon frågar hur det går.
Men det var ju inte detta som den bortre parentesen handlade om - att någon ringde och frågade hur personen mådde. Det som hände i praktiken var att man utförsäkrades från en försäkring som man faktiskt hade rätt till och ställdes till arbetsmarknadens förfogande, trots att många av dessa människor inte var friska nog att kunna arbeta.
Man blandade ihop de två viktiga principerna - att sjuka människor ska få ersättning och att människor som kan arbeta ska göra det. Man började mixtra, och det gjorde att människor kom i kläm. Därför måste jag fråga: Tror ni verkligen att sjuka människor blir friskare av att bli fattigare? Det var inte ett samtal som infördes när den bortre parentesen togs bort.