Fru talman! Vi har alla ett moraliskt ansvar att arbeta för att utrota fattigdom och förtryck i världen. Idén om att alla människor föds jämlika och fria var de än bor och har samma, lika och okränkbara värde och att vi alla har ett ansvar för varandra utgör en stark motivation till den solidaritet och medmänsklighet som är grundläggande i den kristdemokratiska ideologin. Denna solidaritet stannar inte vid Sveriges gränser.
De övergripande målen för Sveriges utvecklingssamarbete måste vara att hävda människovärdet, höja de fattigaste människornas levnadsnivå och främja mänskliga rättigheter och demokrati. Den enskilda människans situation måste vara i fokus för detta arbete. Genom utbildning, arbete och ökad delaktighet i samhället, starkare civila samhällen och större spridning av makt och resurser främjas förutsättningarna för en hållbar utveckling.
Kristdemokraterna står upp för enprocentmålet för svenskt bistånd, men Sveriges generösa bistånd ska vara effektivt. Vi har därför tidigare kritiserat regeringen för att kanalisera stora delar av den ökade biståndsbudgeten i ett trögt och många gånger ineffektivt FN-system. Detta är ett vårdslöst sätt att använda skattepengar och riskerar att urholka legitimiteten för biståndspolitiken. Sidas garantiverksamhet, som är temat för dagens debatt, passar desto bättre in i det här perspektivet som ett effektivt sätt att minska fattigdomen.
I Sidas samarbetsländer kan det vara svårt för en entreprenör att få lån för att kunna starta en verksamhet. Särskilt kvinnor och unga företagare kan ha problem att hitta någon bank som är beredd att ge lån till nya småföretag. Men om de får chansen kan en liten rörelse bidra till att familjen får råd att låta barnen få mer näringsrik mat och få gå i skolan. Man kanske rent av kan lägga undan lite pengar och förbättra sitt boende.
Garantiverksamheten har inte pågått så många år. Därför har inte tillräckligt många projekt avslutats för att man ska kunna dra några generella slutsatser. Men de redovisningar som har gjorts, inte minst Riksrevisionens rapport som vi diskuterar i dag, visar att garantiverksamheten är ett mycket effektivt sätt att använda biståndsmedel. Genom att Sida och Riksgälden står för bankgarantierna vågar externa aktörer gå in med sina medel, vilket gör att de svenska biståndspengarna räcker till fler projekt.
Det är därför bekymmersamt att en stor andel av medlen inte används. Riksrevisionen påtalar att garantiernas värde bara motsvarar hälften av garantiramen. Även om behoven är stora och Sida har fått mer pengar från regeringen används alltså inte allt.
Fru talman! Det kan kanske ligga något i resonemanget att Sida blir en mer trovärdig förhandlingspart om inte allt utrymme är intecknat. Men pengarna hade sannolikt gjort mycket större nytta om det hade blivit verkstad av dem i något land genom att man stöttat kvinnligt företagande eller ungas visioner om småföretagsamhet som en väg ut ur fattigdomen mot ett större ekonomiskt oberoende.
Ett exempel är projektet i Georgien, som Sida berättade om för oss i utrikesutskottet, där många av de nystartade företagen förmodligen annars inte skulle ha kunnat få krediter att bygga upp sin verksamhet. Genom de 20 miljoner US-dollar som Sida garanterade där kunde TBC gå in med motsvarande belopp. Därigenom förväntas 440 miljoner kronor mobiliseras, det vill säga mycket grovt räknat en tjugofaldig potentiering av de satsade medlen.
Ett annat exempel är Somalia Credit Guarantee Scheme där Sverige genom garantiverksamheten bidrar till att stärka den privata sektorn i ett konfliktland och skapa jobb och ekonomiska förutsättningar för kvinnor och ungdomar. Samtidigt får landets finansiella sektor möjlighet att utvecklas. Där har 239 nya jobb skapats.
Det är värt att notera att risktagandet är väldigt begränsat. Erfarenheten säger att 99 procent av lånen betalas tillbaka och kan användas i nya projekt. På så vis kan man arbeta vidare på samma sätt.
Riksrevisionens granskningar är mycket betydelsefulla och lyfter fram olika förbättringsområden. I det här fallet trycker man bland annat på behovet av att förbättra uppföljningarna av både resultat och prestationer på kort och medellång sikt. För ett ansvarsfullt förvaltarskap av de tilldelade medlen är naturligtvis även bedömningen av statens förväntade förluster för garantierna av stor betydelse, då man därmed också rimligen vidtar åtgärder för att minimera riskerna för fallissemang.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.