Fru talman! Det är självklart att vi måste ha en helhet i det här. Men nu ser vi att det är ett faktiskt problem. Riksrevisionen har i sin granskning konstaterat att Sidas medarbetare bortprioriterar garantiverksamheten till förmån för rena utbetalningar. Detta blir såklart en naturlig ordning för tjänstemännen på grund av att vi i svensk biståndspolitik utgår från utbetalningar.
Jag beskrev i mitt huvudanförande att behoven inte direkt minskar i världen. Därför tycker jag att det är konstigt att Miljöpartiet pratar bort problematiken kring att resultaten inte prioriteras högre. Det är inte mer än rimligt att man först bestämmer vad man ska göra och sedan bestämmer hur stor plånboken ska vara. Det säger sig självt att prioriteringarna annars blir snedvridna.
Fru talman! Jag undrar fortfarande varför Miljöpartiet inte vill prioritera resultat högre i det svenska biståndet. Är det verkligen rimligt att kostnadseffektivitet ses som ett problem i biståndssystemet?