Fru talman! Jag var i Göteborg kort efter
det att den första vågen av kravaller hade
inträffat. Jag kom gående mot
Kungsportsavenyn. Plötsligt hör jag
stillsam orientalisk musik, och över avenyn
lägger sig ett lugn och en ro. Sedan jag
hade gått en bit - det var i den här
manifestationen jag själv skulle delta för
att göra en appell - träffade jag på några
polismän. En av polismännen vänder sig till
de människor som kommer tågande klädda i
gult och vitt, och så säger han: Varför kom
ni inte tidigare?
Polismannens fråga har väldigt starkt
fastnat i mig - varför kom ni inte
tidigare? Detta har fått mig att fundera
och också ännu mer börja engagera mig i
frågor kring icke-våld. Då tror jag att det
är viktigt att vi som riksdagsledamöter
snarare försöker trycka på för att få till
mer åtgärder för att sprida icke-
våldskulturen.
Jag för min del tror att Ungdomsriksdagen
dr ett sätt att sprida kunskap om
demokratin och att den vägen också sprida
icke-våldskulturen, men det behövs ju
mycket mer. Det är därför, fru talman, som
jag ville delta i den här debatten.
I går frågade jag statsministern: Vad gör
regeringen för att stötta skolor och
organisationer som nu deltar i icke-
våldspropaganda? Hur stöttar vi de många
människorna i dag? Jag tycker att vi gör
det i alltför liten utsträckning, och vi
måste göra det mer kraftfullt.
Visst ankommer detta på oss enskilda
människor. Vi måste ge stöd, och vi måste
ge mer stöd. Vi måste stödja de
ungdomsgrupper som vill ta tag i de här
frågorna för att det ska bli alltfler. Jag
vill uttrycka ett önskemål till regeringen:
Gör mer för att stötta det här därför att
snart är det för sent, men det är inte för
sent ännu. Vi måste alltså göra mer. Vad
ska vi göra för att stötta de här
människorna?