Fru talman! I senaste numret av Lika värde är det ett reportage från Nordanstigs kommun. Det handlar om Niklas och hans familj som tidigare hade som enda alternativ särskolan i Hudiksvall. Mamman i familjen säger nu att de har velat undvika särskolan och är mycket glada för att Nordanstigs kommun har tagit de första stegen med målet att bli en skola för alla. Niklas själv säger att han trivs i skolan och att han känner att han kan lära sig mer. Han åker skolbuss med alla andra elever från sin hemort. Det är en viktig pusselbit i vardagen. Att fara i väg med jämnåriga kompisar och gå på samma skola är ett bra sätt att känna samhörighet.
De elever som behöver särskilt stöd har ofta lektioner tillsammans i mindre grupp. Man börjar varje dag med en samling, och de är alltid med helklass på lektioner i bild, slöjd, idrott samt på utflykter. Dessutom har man minst en lektion med samverkan i den stora gruppen, exempelvis svenska eller matte. På rasterna är man alltid tillsammans. Målet för de elever som behöver extra stöd är att träna kunskap och sociala färdigheter för att på sikt kunna delta mer i helklass.
Nordanstigs kommun gjorde i fjol intervjuer med elever, inkluderande särskoleelever, från årskurs 6 till 9.
Av resultatet framgår tydligt att eleverna trivs i sina skolmiljöer. De har kamrater, och flera har framtidsplaner. Man säger bland annat att intervjuerna visar att tanken på en skola för alla är klok och fungerar. Det gör att man har fått ytterligare stöd för att erbjuda alla möjligheten att gå i skola på hemorten oavsett om de har lätt för sig eller har ett funktionshinder.
Det här är ett exempel av många på att man jobbar med inkluderad skola, det vill säga en skola för alla. Det är kanske dags för den borgerliga alliansen att ta väck skygglapparna och titta lite grann på alla de goda exempel som finns.