Herr talman! Precis som Ana Maria Narti kan jag konstatera att vi under den senaste tiden ganska ofta debatterat samma fråga, nämligen särskolan och de statliga specialskolorna, och jag kan instämma i att den här debatten antagligen bara blir en upprepning av redan välkända ståndpunkter eftersom regeringen inte vill flytta sig en enda tum. Positionen är helt fastlåst.
Jag kan inte undgå misstanken att det beror på att frågan berör en ganska liten grupp barn och föräldrar och att det dessutom gäller en grupp utan starka påtryckningsmöjligheter. Ofta har föräldrarna till barn med så stora behov som det här handlar om fullt sjå med att hålla näsan över vattenytan och hinner därför inte dessutom engagera sig politiskt eller fungera som lobbygrupp. Syns de inte så finns de inte. Då är det också lättare att köra över dem, och det är vad jag anser att regeringen och stödpartierna gör.
Om Socialdemokraterna lyssnade på föräldrarna och eleverna skulle de slå fast att särskolan även i fortsättningen får vara en egen skolform samt avfärda de förslag som innebär att särskolan som egen skolform på sikt ska upphöra. Att den frågan får fortsätta att hänga i luften skapar bara onödig oro. Att innehållet i särskolan på många områden ska utvecklas och att särskolan lokalmässigt kan integreras i grund- och gymnasieskolan är en sak, men utvecklingsstörda elever måste ha rätt att få en utbildning som är anpassad till deras behov i stället för att ständigt behöva jämföra sig med barn utan detta handikapp.
Reglerna för placering i särskolan måste också bli tydligare. När grundskolan saknar pengar för att stödja elever med särskilda behov tycks en utväg ha blivit att placera dessa elever i särskolan, elever som alltså inte hör hemma där. Det är förstås förkastligt. En placering i särskolan ska bara erbjudas elever med utvecklingsstörning och får aldrig vara en resursfråga. Placeringen bör dessutom omprövas regelbundet, och föräldrarna ska självfallet ha sista ordet. Försöksverksamheten med föräldrainflytande har slagit väl ut, och både Skolverket och Carlbeckkommittén tycker att val av skolform, att ge föräldrarna rätten till val av skolform, ska införas i lag. Men år efter år går och ingenting händer. I betänkandet hänvisar utskottsmajoriteten till en skrivelse som ska komma från regeringen senare i vår. Det låter inte särskilt handlingskraftigt. Inte heller nu blir det en proposition.
Herr talman! För övrigt anser Kristdemokraterna att beslutet att lägga ned de statliga specialskolorna Ekeskolan och Hällsboskolan ska rivas upp. Jag tänker envist fortsätta att upprepa detta eftersom det är ett dåligt beslut. Det är inte dåligt tänkt, nämligen att även multihandikappade barn och barn med grava språkstörningar ska ha rätt att bo hemma och undervisas i en skola nära hemmet. Det låter idealiskt, men i praktiken fungerar det inte eftersom de flesta kommuner aldrig får möjlighet att bygga upp den särskilda kompetens som krävs för att uppfylla dessa barns behov.
De eleverna har, precis som alla andra, rätt att utvecklas till sin fulla potential och vistas i en social miljö där de känner sig trygga och kan göra sig gällande. Deras föräldrar måste dessutom kunna känna sig trygga med att barnen får det stöd de behöver. Innan föräldrarna sökt en plats i en specialskola har de ofta först kämpat en ojämn kamp med sin hemkommun för att det inte fungerade där.
I dag finns i praktiken inte ens den möjligheten. Visserligen finns den fortfarande på papperet, där det sägs att barn har rätt att prövas för en visstidsplacering vid ett så kallat resurscenter, men föräldrarna får ingen upplysning om det. Varken i Specialpedagogiska institutets informationsmaterial eller i andra sammanhang där det vore naturligt lyfts den möjligheten fram. Därför finns nu för första gången inte heller några sökande till utredningar och skolplaceringar, och då kan man förstås hävda att inte heller behovet finns. Vilken cynism! Finns inte de språkstörda och multihandikappade barnen längre? Förstärkningen av Resurscenter tal och språk har inte heller gjorts. I stället avvecklas verksamheten, och inga nya elever tas emot. Vad är det egentligen som händer?
Kristdemokraterna anser att en utvärdering av verksamheten vid Specialpedagogiska institutet behöver genomföras för att skapa klarhet i om institutet fullgör sitt uppdrag när det gäller att ge information till berörda föräldrar om möjligheten för multihandikappade barn och barn med grava språkstörningar att få undervisning vid resurscentret.
Att Hällsboskolan, med dess utredningsresurser och spetskompetens, långsamt svälts ut får också konsekvenser för intagningen till riksgymnasiet i Örebro. För att elever ska kunna söka dit måste de ha utretts vid Resurscenter tal och språk/Hällsboskolan, som det numera heter, och dit lyckas de alltså inte komma för utredning. Eleverna blir därför placerade i de vanliga gymnasieskolorna i hemkommunerna där det alltför ofta saknas kompetens. Dessutom saknas en social miljö som eleverna trivs i. Hur blir det med möjligheten för de språkstörda eleverna att söka till riksgymnasiet i Örebro? Det skulle jag vilja ha svar på i dag.
Socialdemokraternas senaste slogan är Alla ska med - så enkelt är det! Jag kan bara tolka det så att alla ska med på samma vagn oavsett vilka behov de har och antingen de själva vill eller inte. Majoriteten avgör vad som är bäst för alla. Det är en skrämmande människosyn som Kristdemokraterna absolut inte kan ställa upp på.
Jag yrkar bifall till reservationerna 10 och 13.