Herr talman! Nu är vi där igen. Nu ska vi - jag vet inte för vilken gång i ordningen - återta den här debatten om särskolan och specialskolan. Vi ska som vanligt uttrycka vår besvikelse över det som har hänt med Ekeskolan och Hällsboskolan, och så ska vi försöka, så gott vi kan, att försvara de funktionshindrade barnens och deras föräldrars rätt att välja utbildningssystem.
Vi i alliansen vill stärka och utveckla de här skolformerna. Vi vill ha åtminstone ett riksgymnasium som är lämpligt för de här barnen. Vi vill förstärka positionen och kompetensen för speciallärarna, och vi vill också ha en utredning kring alla dessa frågor.
Därför yrkar jag nu bifall till reservation 14 under punkt 15.
Men varför måste vi så många gånger komma tillbaka till de här frågorna? Jag tror att det är - det brukar tyvärr hända ganska ofta i svensk politik - en fråga om dogmer. Vid en viss tidpunkt kristalliseras en uppfattning om en viss fråga, och då är det bara den uppfattningen som gäller. Ingen mångfald tillåts på området, utan alla ska gå i en enda riktning, och det är det enda som accepteras.
Visst finns det funktionshindrade barn som mår bra av att gå i en vanlig skola, men det finns säkert väldigt många som behöver andra former av undervisning. Dogmen har bestämt att funktionshindrade barn
ska
in i den vanliga skolan. Alltså: Man offrar kompetens och kunskap hos mycket väl förberedda och erfarna lärare som har jobbat länge med barn med mycket stora svårigheter, och man skapar mycket stora svårigheter för familjer med funktionshindrade barn - men dogmen ska förverkligas.
Jag hyser inga förhoppningar om att vi i dag ska lyckas bryta detta. I stället tror jag att också de här frågorna kommer att lösas när den borgerliga alliansen tar makten.