Herr talman! Tack, Cecilia Dalman Eek, för en väldigt viktig interpellation, även om jag delar uppfattningen att ministerns svar kanske inte riktigt hänger ihop med frågan i interpellationen.
För mig är detta en intressant debatt eftersom jag vid upprepade tillfällen under den här mandatperioden har debatterat just behovet av en nationell strategi för life science med näringsministern, som vid lika många upprepade tillfällen i den här kammaren har sagt att det inte finns något behov av en sådan nationell strategi. Först den 19 juni i år, plötsligt, i de skälvande minuterna av det här regeringsinnehavet, efter att branschen i åtta år har krävt en nationell strategi för life science, ryster regeringen på sig och inser att man visst är illa ute och att det är bäst att man säger något. Så kallar man en särskild utredare från Patent- och registreringsverket som ska förbereda ett arbete inför i höst, då regeringen avser att återkomma med en nationell strategi för life science.
Varför är detta då viktigt i samband med den här interpellationen? Jo, sjukvården utgör, precis som Cecilia säger i sin interpellation, själva basen för de forskande läkemedelsföretagen i Sverige. Den är nödvändig för att de ska kunna hänga med i konkurrensen och upprätthålla fortsatta framgångar för Sverige inom life science, inte bara för våra exportintäkters skull utan framför allt för att vården i Sverige får möjligheter att utvecklas kvalitativt i och med att vi har forskande läkemedelsföretag i Sverige som har tillgång till och möjlighet att verka i den svenska sjukvården genom kliniska prövningar.
Varningsklockorna för tillståndet i den svenska life science-industrin har klingat högt och länge. Regeringen har inte gjort något åt detta förrän precis nu på slutet, då man fick skrämselhicka - en mycket rättmätig sådan - när Pfizer lade bud på Astra Zeneca.
På vilket sätt arbetar nu Regeringskansliet med direktiv till den person vid Patent- och registreringsverket som har fått uppdraget att förbereda arbetet med en nationell strategi för life science, så att samtliga delar av Regeringskansliet blir involverade? I de tidigare debatter jag har haft med näringsministern har jag försökt framhålla vad vi socialdemokrater hela tiden har sagt, nämligen att om man inte ser arbetet med att utveckla life science i kontexten av att också sjukvårdens förutsättningar måste vara centrala i diskussionen tappar man hela poängen.
Därför skulle jag vilja fråga: Har socialministern nu beredskap och intresse av att se till att hela den politiska sfären, som behöver vara involverad i ett arbete med att utveckla en nationell strategi för life science, faktiskt blir involverad? Vad kommer socialministerns bidrag att bli för att Sverige även i fortsättningen ska kunna bidra med en god miljö för kliniska prövningar? Vad ska socialministern bidra med för att de kliniska prövningarna inte helt ska lämna Sverige?