Herr talman! Jag får tacka socialministern för svaret. Det är ett noggrant och genomarbetat svar, men det besvarar och behandlar i väldigt liten utsträckning den fråga jag ställde.
Jag ställde inte en fråga om kunskapsinnehållet i den svenska sjukvården, även om det är en viktig fråga, eller en fråga om landstingen prioriterar forskningen.
Frågan jag ställde handlade om hur ministern vill underlätta för forskare och forskande företag att snabbt skapa fungerande samarbeten med den svenska sjukvården. Det är kärnan i den situation som svensk life science-verksamhet befinner sig i i dag, och det är många inom branschen och inom akademin som varnar för att Sverige halkar efter på det området. Det är skälet till min fråga.
Under ett antal år har utvecklingen inom läkemedelsindustrin och andra delar av life science varit mycket oroande. I dag finns bara Astra Zeneca kvar av de stora läkemedelsföretagen. Universitet och högskolor arbetar med att stimulera nyskapande på olika sätt, men många av de nya företag som bildas har svårt att hitta riskvilligt kapital som krävs för att klara den långa tid som går åt för att få till stånd fungerande forskningssamarbeten. Tillväxten inom sektorn har i stället till stora delar skett genom uppköp och sammanslagningar.
Det som kan se bra ut på papperet är i själva verket ett mycket allvarligt läge. De kliniska prövningarna har minskat alarmerande snabbt. När de nu ökar något är det från en internationellt sett låg nivå och i en takt som konkurrerande länder snabbt har dragit ifrån. Sverige halkar efter.
Herr talman! Socialdemokraterna har länge ställt krav på en nationell strategi för life science. Den globala konkurrensen ställer nya krav som måste mötas med konstruktiv politik. Detta har regeringens egen utredare Ingrid Pettersson påpekat i sin utredning, som också ministern hänvisar till:
Nationell samordning av kliniska studier - Starka tillsammans
.
Det är nu nästan åtta år sedan regeringen tog över. Precis fem i tolv gav man uppdraget att göra den här utredningen. Vad som har hänt är inte mycket. Utredaren presenterade sina förslag vid årsskiftet. Det är konkreta, skarpa förslag. Men vi har inte hört något från regeringen sedan dess.
Det krävs en ändamålsenlig organisation. Det krävs stödstrukturer som snabbt skulle kunna ge förutsättningar för att starta kliniska prövningar eller andra forskningssamarbeten. Utredaren pekar på att den svenska regionorganisationen är förlegad och undermålig, något som regeringen underlåtit att åtgärda. Ingrid Pettersson föreslår inrättandet av sex kunskapsnoder, baserat på sex geografiska regioner, och en gemensam myndighet som snabbt ska kunna få i gång processen när någon vill starta forskningssamarbeten.
Vi har inte hört någonting. Jag skulle vilja höra mer om detta. Jag förstår att socialministern i sitt borgerliga hjärta värjer sig mot insikten att marknaden inte själv kan klara allt. Men i Sverige har vi tidigare visat att politiska beslut behövs för att skapa förutsättningar för en gynnsam näringslivsutveckling genom samverkan mellan akademin, näringslivet och samhället. Detta skulle också kunna ske genom en utveckling av sjukvården.
Här har forskande företag grundats, vuxit och utvecklats i samklang med sjukvården. Det betyder utveckling för alla.
Min fråga till socialministern var alltså hur han vill arbeta för att snabba upp kliniska prövningar och andra forskningssamarbeten inom sjukvården. I hans svar i dag har vi inte hört något nytt. Jag ställer därför frågan igen.