Herr talman! Det känns nästan som om Anne Marie Brodén inte har suttit här hela eftermiddagen och lyssnat på de tidigare inläggen och kanske även det som jag lyfte fram.
Det du lyfter fram är bara att det skimrar, att det är så bra, att det finns kultur överallt och att alla får ta del av kultur, medan vi är flera som i talarstolen har lyft fram de ökade klyftorna, att det är färre som läser och att många barn och unga inte kan vara en del av idrottsrörelsen eftersom deras föräldrar inte har råd att betala avgiften.
Jag lyfte fram musik- och kulturskolorna. På vissa håll lägger man ned eller ger inget bidrag över huvud taget. Det är ökade kostnader. Vilka barn är det som får ta del av verksamheterna? Jo, det är de som har råd att betala en avgift.
Det är klart att man kan säga att det finns så mycket kultur. Ja, det finns kultur för alla dem som har råd. Men hur får vi möjlighet att se till att alla får ta del av kultur, även de som inte har fått mängder med skattesänkningar eller de som jag lyfte fram, som faktiskt har fått betala för att andra ska få mer i plånboken? Det är de sjuka och de arbetslösa som har fått mindre att kunna konsumera kultur för när kulturministern säger att den största kulturpolitiska reformen är att man har sänkt skatterna.
För mig blir det väldigt innehållslöst när man säger att man ser kulturen som en viktig del i samhället, att den innebär en aspektpolitik för hälsan, för vården och för allt möjligt.
Men hur är det med dem som inte får ta del av kulturen? Struntar vi i dem? Vänder vi bara ryggen åt dem? Eller vad tycker Anne Marie att vi ska göra för att alla verkligen ska få ta del av kulturen?