Herr talman! Kultur i hela landet är den första punkten i betänkandet. Man kan fråga sig vad hotbilden är. Varför fungerar det inte med tillgänglighet över hela landet i dag? Vi är överens om att det inte fullt ut fungerar. Det är kanske en väl hög målsättning att tro att vi ska ha lika god tillgång till kultur oavsett var vi bor. Däremot bör vi sträva efter att tillgången till kultur är så jämnt fördelad som möjligt.
Jag menar att en av hotbilderna är att man marknadsanpassar kulturpolitiken. Det här är ett exempel på vad som stod i de gamla kulturpolitiska målen, som den här regeringen och riksdagen upphävde i beslutet i december 2009, nämligen att motverka kommersialismens skadeverkningar.
Kommersialismen i sig innebär att man strävar efter att producera för vinst. Det är mindre lönsamt att se till att människor på landsbygden, i mindre orter, har tillgång till kultur. Det är inte alltid självklart att det ger stora intäkter till dem som producerar kulturen. Det är lättare att se att det finns möjligheter att skapa vinster genom att producera kultur där det finns många människor.
Skrivningen i det gamla kulturpolitiska målet om att motverka kommersialismens skadeverkningar var alldeles utmärkt, just därför att den satte fingret på problemet. Det är det som just nu behövs. Vi måste se till att begränsa de skadeverkningar som kommersialismen leder till. När det gäller kultur i hela landet är det uppenbart att vi där borde ta ett större samlat samhälleligt ansvar än vad vi gör i dag, men det kräver mer pengar och resurser. Det är väl därför majoriteten yrkar avslag på de motioner som kräver detta. Man vill inte binda upp pengar för att förhindra att kultur blir en angelägenhet för framför allt dem som bor i befolkningstäta områden.
Här kan vi se att alliansregeringen har motarbetat målet om kultur i hela landet, till exempel genom nedläggningen av Rikskonserter. Det var ett beslut som faktiskt direkt ledde till att tillgången till kultur blev mindre i vissa områden. Och det gjorde ni mycket medvetet.
Även om det står fina ord i utskottets text vill jag påstå att ni inte tar problemet på allvar och att ni inte gör vad ni kan för att komma åt det.
När det gäller bristande jämställdhet i kulturlivet är det uppenbart att det är ett problem. Sedan jag blev vald till ordinarie ledamot i kulturutskottet har jag pratat en hel del med kulturutövare från mängder av olika branscher, och många - både kvinnor och män men väsentligt fler kvinnor än män - framhåller att kulturlivet lika lite som samhället i övrigt präglas av jämställdhet. Det är tvärtom så att man ibland till och med hävdar att det inom kulturlivet finns större problem med ojämställda förhållanden än det finns på många andra samhällsområden. Det är naturligtvis inte acceptabelt.
Det är inte konstigt att könsmaktsordningen också finns inom kulturlivet, men däremot är det ett självklart uppdrag för oss som folkvalda att se till att förhindra att denna ordning och dessa strukturer får genomslag i kulturlivet. Det innebär både att man försvårar för kvinnliga kulturutövare och sannolikt att vi får sämre kultur. Ett jämställt kulturliv skulle med största sannolikhet också innebära bättre kulturutövare och bättre möjligheter att få tillgång till kultur.
Därför behövs det någon form av strategi för att komma åt detta. Här tror jag att det borde finnas förutsättningar för en fortsatt diskussion även efter att vi har fattat beslut om detta betänkande, för att diskutera: Hur ska vi motverka bristande jämställdhet på kulturområdet?
Det är inte så att den borgerliga majoriteten är helt blind för problemet. Till exempel har det nya filmavtalet, som utskottet skriver i betänkandet, fina skrivningar om vikten av jämställdhet inom filmområdet. Men, allvarligt talat, om vi tittar på just filmområdet är det väl ett av de områden som präglas av minst jämställda förhållanden av alla kulturlivets områden.
Här borde det finnas en möjlighet, även efter att ni har avslagit Vänsterpartiets motionsyrkanden, att fortsätta att diskutera hur vi ska motverka ojämställdhet inom kulturlivet.
När det gäller amatörkulturen är det precis så som Tina Ehn sade i talarstolen alldeles nyss. Amatörkultur och professionellt utövad kultur förutsätter varandra. Den professionella kulturen ger inspiration. Det är många av oss som kanske genom att lyssna till och se på utövare som verkligen kan sin sak, som är utbildade och dugliga, känner att vi själva vill pröva på, känner en inspiration till att vi skulle vilja utöva någon form av kultur. Många professionella utövare kommer också just från amatörkulturens område.
Här har amatörkulturens utövare själva identifierat ett problem, och det är: Det finns för många som har fingrarna i detta område. Det är för svårt att se vem det är som har ansvaret. Det är uppenbart att amatörkulturföreningar och aktiva inom amatörkulturens område har en mängd olika aktörer att förhålla sig till. Ibland leder det till att man inte riktigt vet vem man ska vända sig till, och ibland leder det till att man kanske till och med mister möjligheter till stöd och projektbidrag som man annars skulle ha kunnat få.
Ett sådant förslag som har framkommit i våra diskussioner med amatörkulturens företrädare är att det skulle vara en fördel om det fanns en myndighet, en instans, att vända sig till. Det är också innebörden i det motionsyrkande som utskottsmajoriteten tyvärr avstyrker i detta betänkande. Men även där hoppas jag att man fortsätter att fundera. Man skriver själv i betänkandet att samordningen måste öka, och man har goda förhoppningar om att det kommer att ske. Men man gör ingenting åt grundproblemet, som jag menar är att det finns för många som har ansvar, och det otydliggör för dem som är utövare av amatörkultur att veta hur man ska ställa sig.
Slutligen, herr talman, föreslår Vänsterpartiet att vi likt Norge ska anta en kulturlag för Sverige. Det är inte ett helt nytt förslag. Det sågas lite summariskt av utskottet. Man säger att det inte verkar bra och avstyrker det.
Men vi kan väl fundera lite grann över vad en kulturlag skulle innebära. Tanken bakom det är inte att detaljreglera, vilket utskottet tycks tro - att det här skulle vara i motsatsställning till en ambition som majoriteten har att minska detaljregleringen. Det var inte tanken att vi i en kulturlag skulle beskriva vartenda kulturområde, exakt hur mycket pengar och vilken verksamhet som ska bedrivas. Nej, tvärtom skulle det vara en mycket övergripande lagstiftning, precis som i Norge, där man pekar ut samhällets ansvar för kulturen.
Syftet med en sådan lag ska naturligtvis vara att stärka kulturens ställning, att erkänna kulturen som en välfärdsfråga, att inse att ett samhälle utan kultur eller med mindre kultur är ett sämre samhälle att leva i. Välfärd betyder att fara väl, och för att fara väl genom livet behövs tillgång till kultur. Att tydliggöra det samhällsansvaret borde vara ett gemensamt intresse.
En sådan kulturlag skulle mycket väl kunna ta upp vikten av tillgång till kulturskolan även för föräldrar som inte har goda ekonomiska resurser, vikten av tillgång till museer även för dem som inte har mycket pengar, bättre villkor för kulturskapare och att de som utövar kultur får möjlighet att göra det på ekonomiskt goda villkor.
Herr talman! Jag står självklart bakom alla Vänsterpartiets reservationer i detta betänkande, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 7.