Fru talman! Nu börjar jag känna igen näringsmi-
nistern. Jag tycker att det är bra att vi inte har en mas-
sa företagssubventioner i Sverige. Det skall varken
Sundström eller jag arbeta för, och det gör vi inte
heller.
Men skatter på en näring är ju inte subventioner.
Det är detta som gör mig bekymrad, och det är nu jag
känner igen Sundström. Om man sänker de skatter
som den socialdemokratiska regeringen har lagt på
svenskt näringsliv så är det, säger Sundström, det-
samma som att man ger subventioner till näringslivet.
Om vi hade 100 % skatt på det svenska näringsli-
vet och denna skatt sänktes till 50 %, skulle det enligt
Anders Sundströms resonemang innebära att vi helt
plötsligt subventionerade svenskt näringsliv till 50 %.
Detta är ju, Anders Sundström, ett fullständigt olo-
giskt resonemang.
Vad vi nu diskuterar är ju inte ökade subventioner
till svenskt jordbruk. Vad jag sade var att om vi över
huvud taget inom EU skall kunna sänka subventioner
till jordbruket, måste vi se till att slopa politiska kost-
nader för det svenska jordbruket. Jag hoppas att
Sundström går hem och tänker över den situationen.
Det är vidare inte så att jag vill subventionera ge-
nom att inte finansiera sänkningar av skatter och annat
- det vet Sundström. Vi har ett heltäckande budgetal-
ternativ, som faktiskt ger ett bättre saldo för staten än
det som Sundström själv har presenterat. Det är så
man måste resonera. Frågan är vad vi skall prioritera i
budgetarbetet för att få Sverige på fötter och kunna
bevara välfärd och välstånd. Vi kan då inte lägga så
höga skatter och avgifter på viktiga näringar att vi slår
ihjäl dem i konkurrensen med andra länder. Så enkelt
är det. Det är den enkla ekvation som gäller för
svenskt jordbruks konkurrenssituation i dag.