Herr talman! WTO blir tio år i år. Det återstår att se i december om det ska firas. Då hålls ministermötet i Hongkong. Målet är att den ram som antogs förra året och som går under namnet julibeslutet ska fyllas med innehåll.
Herr talman! Den svenska politiken för global utveckling har som mål att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Detta mål föreslås gälla för samtliga politikområden, det vill säga att bland annat handelspolitiken, jordbrukspolitiken, säkerhetspolitiken, migrationspolitiken och den ekonomiska politiken ska utformas på ett sådant sätt att det främjar global utveckling.
Jag vill med mitt anförande bland annat visa på att så inte alls sker. Regeringen inte bara vägrar verkställa de beslut som fattas av riksdagen; den följer inte ens sin egen politik.
De flesta medger att handelsliberaliseringar skulle minska fattigdomen i u-länder och öka välståndet i i-länder. När länder blir ömsesidigt beroende av varandra ökar förståelsen och riskerna för väpnade konflikter minskar. Ekonomen Kym Anderson vid Adelaide University försöker inom ramen för Copenhagen Consensus-projektet hitta de mest effektiva sätten att hjälpa fattiga länder. Han menar att de största vinsterna kommer när vi avskaffar våra tullar och kvoter.
Om de rika länderna bara avskaffade sin jordbruksprotektionism skulle det spara oss runt 110 miljarder dollar per år, och om fattiga länder tog bort sina tullar skulle de tjäna 65 miljarder dollar per år. Jag var i Zambia och Moçambique för två veckor sedan för att bland annat studera deras sockerindustri. En sak som jag fick lära mig var att den sockerkvot som EU erbjuder u-länder ger 430 miljoner euro i inkomstöverföring. Men för den summan betalar vi som EU-skattebetalare och konsumenter 800 miljoner euro. Det är nämligen så att vi betalar tre gånger så mycket för det socker som utvecklingsländer får exportera till oss här i Europa som vi skulle behöva betala på en öppen marknad. Det priset upprätthålls genom att vi betalar genom skatter och subventioner och genom att vi som konsumenter betalar överpris. Hur länge ska vi acceptera att det som vi ger kostar oss nästan dubbelt så mycket?
Jag tog nyligen del av en så kallad kommenterad dagordning från jordbruks- och fiskerådet, upprättad den 28 februari. Det dokument som låg till underlag för diskussion heter
Förslag till rådets förordning som stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling
.
På frågan hur landsbygdspolitik kan medverka till att nå målen för Lissabonstrategin svarar jordbruksministern att Sverige inte anser den gemensamma jordbrukspolitiken vara bland de områden som är viktigast för att uppnå tillväxt.
Herr talman! Med detta svar har jordbruksministern inte bara gått ifrån det viktiga målet om global utveckling; hon missar samtidigt att se sambandet mellan frihandel och tillväxt. Om Europa ska bli världens mest konkurrenskraftiga, dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi år 2010, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt, med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning så är en väl fungerande världshandel central.
Det gäller likaså införandet av tjänstedirektivet. Sverige är ett litet, handelsberoende land. Det är ingen som betvivlar att tjänstesektorn utgör ungefär 70 % av den svenska ekonomin och att det finns mycket att vinna på ökade möjligheter till handel över gränserna. Syftet med direktivförslaget är att skapa bättre förutsättningar för en väl fungerande tjänstesektor. Det bör välkomnas, inte minst från konsumentsynpunkt. Att handelshindren inom tjänstesektorn undanröjs och att svenska tjänsteföretag får lättare att exportera sina tjänster inom EU är självfallet positivt för svensk ekonomi och sysselsättning.
Potentialen för frihandel med tjänster är enorm eftersom detta utgör huvuddelen av ekonomin. Särskilt skulle fattiga länder kunna utnyttja sina konkurrensfördelar. Samtidigt skulle länder som Sverige kunna köpa billigare tjänster och låta arbetskraft och kapital gå till sektorer där vi är mer effektiva. Socialdemokraterna säger att de inte vill ha låglönekonkurrens. Det är konstigt, för det är precis vad de har välkomnat när fattigare länder har sålt produkter till oss.
När svenskar fick köpa bilar och tv-apparater från de länder där de gjordes bäst och billigast kallades det rätteligen ett socialt framsteg. Rätten att köpa redovisningstjänster och rörmokeri av dem som gör det bäst och billigast kallas däremot för social dumpning. Arbetslivsminister Hans Karlsson har sagt att det är en väldig skillnad mellan kylskåp och bilar och människor. Det har han rätt i. Men sedan när leder det till slutsatsen att bilar och kylskåp ska ha större frihet och mer fri rörlighet än människor?
Ett perspektiv som vi sällan tar upp i samband med handel och WTO-frågor är gender. Diskriminering av kvinnor är ett globalt fenomen. Särskilt utsatta är kvinnor i världens fattigaste länder. Betydligt fler kvinnor och flickor är undernärda än män och pojkar. Vidare har män mer utbildning än kvinnor alltmedan kvinnors arbetsbörda är större än mäns. Kvinnor är kraftigt underrepresenterade på ledande befattningar.
Olika handelspolitiska åtgärder kommer därför att få olika konsekvenser för kvinnor och män. En liberaliserad handel kan till exempel underlätta för kvinnor att ta sig in på det formella industriella området i ekonomin. Ett ökat antal arbetstillfällen för kvinnor inom exportsektorn, oavsett om det handlar om snittblommor som i Kenya eller klädproduktion som i Dominikanska republiken, kan bidra till att öka kvinnors status och inflytande i hemmet, eftersom de då inte enbart betraktas som tärande på familjeekonomin utan också kan bidra till hushållets inkomster.
Anlägger vi ett annat perspektiv kan liberaliseringen få negativa effekter. En ökad export av jordbruksprodukter från oss rika till de fattiga kan komma att slå ut det lokala jordbruket i fattiga länder, ett område där många kvinnor är sysselsatta.
Handelspolitiken kan självfallet inte, och bör inte, åläggas ett krav att lösa de jämställdhetsproblem som finns, men handelspolitiken i allmänhet och WTO i synnerhet måste ta hänsyn till de strukturella genderförhållanden som finns så att politiken inte leder till att orättvisa diskriminerande maktmönster upprätthålls eller rentav förstärks.
Trots att Sverige har jämställdhet som en av sina profilfrågor i internationell politik har den svenska regeringen inte tagit några som helst initiativ för att integrera ett genusperspektiv i sin handelspolitik. För att öka jämställdheten är det helt avgörande att kvinnor inte bara får öka sitt deltagande i WTO-sammanhang rent numerärt utan också får ett rejält inflytande över den politik som förs.
Herr talman! Biståndsviljan hos enskilda människor har ökat sedan katastrofen i Asien. Som liberaler välkomnar vi detta. Solidaritet med dem i världen som har det sämre än vi är en av Folkpartiet liberalernas viktigaste frågor. Bistånd behövs därför både kortsiktigt vid akuta humanitära kriser som naturkatastrofer, svält och krig och långsiktigt för att stärka demokrati, rättsstat och institutioner som främjar ekonomi och privat äganderätt. Men bistånd kommer aldrig att lösa världens problem eller bli ett alternativ för en öppen global ekonomi. Frihandel är förutsättningen för att bekämpa fattigdom.
Regeringen har fullständigt missat att bilda opinion och poängtera hur livsviktig frihandel är. Den tycks se frihandel som bara en bland många andra lösningar när det egentligen är kärnfrågan. Grundproblemet är nog det Carin Jämtin råkade avslöja när hon förklarade sin entusiasm över sin nya ministerpost med orden: Det ska bli jättespännande att jobba med utjämning på en global nivå.
Man tror att det är utjämning som är det viktiga i världen när all fattigdomsminskning i stället har handlat om att ge fattiga människor möjlighet att skapa egna resurser.
Ett problem med WTO är att det har funnits för många frågor på agendan. Vi välkomnar att många av dessa har fått ge vika till förmån för förhandlingar om jordbrukssubventioner och exportstödet. Vi beklagar dock att frågan om transparens vid upphandling föll bort. Detta är avgörande i kampen mot korruption i samband med upphandlingar i länder som inte har tillräckligt väl fungerande rättssystem. Det är befolkningen i de länderna, oftast u-länder, som förlorar på att den frågan strukits.
Herr talman! Vi är överens med regeringen i ord. Det kan det betänkande som vi diskuterar bekräfta. I handling sker det dock inte mycket från regeringens sida.