Herr talman! I dag går det snabbt. Jag sprang ifrån halva mitt manus, men vi får köra ändå.
Vi kan konstatera att det i denna kammare råder stor enighet om att frihandel ska vara grundprincipen för handeln i världen, och det är glädjande. Stabila och rättvisa spelregler för handeln med varor och tjänster är avgörande för den ekonomiska utvecklingen; det tror jag att vi alla är överens om.
Vi har alltså en bra utgångspunkt för diskussionen. Mycket återstår dock att göra innan vi får en global frihandel på någorlunda rättvisa villkor. Självfallet är det, vilket har sagts här tidigare, de fattigare länderna mer än de rika som i dag diskrimineras i det handelssystem vi har.
Jag vill särskilt ta upp handeln med jordbruksprodukter, som är en komplicerad fråga. Handeln med mat kan inte hanteras på samma sätt och lika enkelt som handeln med industrivaror eller tjänster. När det gäller jordbruk måste hänsyn vägas in till exempelvis livsmedelssäkerhet, livsmedelskvalitet, miljö och jordbrukets inverkan på kulturlandskapet och landsbygdsutvecklingen. Det är detta som brukar kallas för jordbrukets multifunktionalitet. Jordbruket har inte bara stor betydelse genom att producera mat utan också för att hålla bygder öppna och se till att landsbygden lever och utvecklas. Det är en bas för den utvecklingen.
Jordbrukspolitiken såväl inom EU som globalt behöver reformeras och subventionerna minska. Men det är inte så enkelt, som det ibland låter, att man bara kan ropa på att allt skydd för jordbruket ska avvecklas i ett enda slag.
Det viktigaste i de fortsatta jordbruksförhandlingarna inom världshandelsorganisationen WTO är att det nuvarande systemet med exportsubventioner på livsmedel snarast avvecklas, också i praktiken. Såväl EU som USA använder sig av exportsubventioner av olika slag för att sälja, dumpa, sina livsmedel på den internationella marknaden, och då inte minst i de fattiga länderna. Det är omoraliskt att på detta sätt med hjälp av skattemedel dumpa mat i fattiga länder med konsekvensen att deras bönder slås ut, att fattigdomen breder ut sig, att bönderna tvingas in till städerna och att beroendet av importmat totalt blir väldigt stort i en del länder.
Ett land bör ha rätt att skydda en egen produktion av baslivsmedel. Det gäller naturligtvis inte minst fattiga länder, som ofta har hunger att bekämpa. Detta är också en princip som stöds av alltfler bonde-, miljö-, solidaritets- och konsumentorganisationer runtom i världen. Det gäller dock att finna ett regelverk som möjliggör ett sådant system, och där är vi inte ännu.
WTO behöver över huvud taget förändras så att de fattigare länderna får ett ökat inflytande över de handelsregler som fastställs i denna globala organisation - för vi behöver ju ett regelverk som är väl fungerande och som är anpassat till en fungerande världshandel på någorlunda likvärdiga villkor.
Jag kommer så till tjänstedirektivet. Vi trodde kanske för ett tag sedan att detta skulle bli en jättestor fråga, men så är det inte just nu eftersom det förslag som fanns har dragits tillbaka för omarbetning.
Egentligen är vi nog också överens om att vi behöver ett bra regelverk för tjänstehandeln i Europa. När 70 % av den svenska ekonomin utgörs av tjänster är det självklart att inte minst Sverige har mycket att vinna på fungerande regler för tjänstehandeln, men även övriga Europa har självfallet fördelar av att dessa hinder undanröjs. Det handlar inte minst om att skapa nya jobb. Det har beräknats att ett väl fungerande tjänstedirektiv skulle kunna skapa 600 000 nya jobb inom EU, och om detta är riktigt är det ett oerhört bra bidrag.
Motståndet mot det förslag till tjänstedirektiv som den förra EU-kommissionen lade fram har dock som bekant varit omfattande - delvis med rätta, delvis med ett onödigt uppmålande av risker, skulle jag tro. Nu håller i alla fall förslaget på att göras om. Jag tror att det är bra att de oklarheter som fanns i det tjänstedirektiv som Frits Bolkestein lade fram undanröjs.
Vid den hearing om tjänstedirektivet som utskottet hade i november kunde ingen av de medverkande experterna riktigt klara ut vad den så kallade ursprungslandsprincipen innebar i praktiken och när utstationeringsdirektivet tog över. Vad är egentligen tillfällig tjänsteutövning, som det talas om? Jag frågade det och fick inget svar. Och vilken byråkrati krävs om man måste hålla ordning på 28 olika länders regelverk? Det är ju 28 länder som ingår i systemet.
Det är bra om man nu kan klara ut detta. Jag hoppas att det inte tar alltför lång tid att enas om regler som möjliggör en gemensam tjänstemarknad i Europa, en tjänstemarknad där det är enkelt för företag att etablera sig och verka över gränserna. Men det måste vara ett system som exempelvis accepterar kollektivavtal som i Sverige och som inte leder till social och ekonomisk dumpning.
Vad vi nu hoppas på är alltså att ett nytt, genomarbetat förslag till tjänstedirektiv läggs fram. Om detta kommer fram kommer det att få stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Europa framöver.