Herr talman! Om Håkan Larsson inte fick med sig alla papper, hann jag inte ens skriva mina eftersom det har gått så fort i dag.
Jag känner att det är angeläget att ta upp en aspekt som vad jag förstår ingen har gjort och som har bäring på framför allt fattiga länders relation till världshandelsorganisationer och till Doharundan, som just skulle ha de fattiga ländernas problem i fokus. Det har att göra med Trips, det vill säga immaterialrätten. Jag tänkte ta upp att det har med vår egen mycket viktiga politik PGU, politik för global utveckling, att göra. Vi ska ha en sammanhållen och genomtänkt politik både hemma och ute i världen för en global agenda som avskaffar bland annat fattigdom.
Tripsfrågorna handlar bland annat om att man tillåter tvångslicensiering under vissa förutsättningar, men inte att det land som sätter i gång med produktion också exporterar medicinen. Särskilt vad gäller hiv/aids-mediciner är det här viktigt för många fattiga länder. De har inte någon större glädje av detta. De har nämligen ofta inte egen kapacitet att producera hivmediciner. Alltså finns det något som inte räcker till i Trips för att hjälpa de fattiga länderna.
Det här blev kvar att lösa efter Doha. Det vara § 6 i den särskilda deklarationen om Trips och hälsa. Man har sedan dess stridit om detta i Tripsrådet.
Strax före Cancúnmötet i augusti 2003 antogs en temporär uttolkning med ganska många villkor som skulle uppfyllas, till både de exporterande och de importerande länderna. Men många u-länder var tveksamma och utsattes kanske också för hård press. Sådana organisationer som Läkare utan gränser och Oxfam som har de fattigas perspektiv har kritiserat detta.
Det här papperet skulle sedan ersättas av ett permanent beslut. Två deadline har passerats utan att man har antagit en permanent skrivning.
Den afrikanska gruppen har lagt fram ett förslag med färre villkor för både exporterande och importerande länder. Det har fått USA att gå i taket och säga att det inte går att riva upp tidigare fattade beslut. Då tog den afrikanska gruppen i en replik upp att i papperet från 2003 framgår ordagrant att Tripsrådet ska jobba fram en permanent lösning. Alltså finns det möjligheter att justera detta.
Nu till problemet: Det är Sveriges hållning i detta. Det är anledningen till att jag har begärt ordet fastän jag inte är ledamot i utskottet. Enligt UD-handläggare tänker Sverige inte sluta upp bakom de afrikanska staternas krav. Sverige tänker stå bakom EU och således inte arbeta för att revidera Tripsklausulerna i Dohadeklarationen. Det skulle få som följd att det blir svårare att få tag i billiga bromsmediciner för fattiga länder.
Det här är inte bra. Det är tråkigt. Det strider inte bara mot vår egen PGU-politik utan det strider mot vad till exempel Jeffrey Sachs har sagt i handlingsagendan för millenniemålen, som kom i januari. Det strider också mot vad Evelin Herfkens, som är ansvarig för millenniemålsarbetet, säger att vi ska göra gentemot de fattiga länderna.
Vi har många motioner på WTO-området, men som Ingegerd Saarinen har sagt har vi yrkat bifall till bara en av dem. Men jag ville uppmärksamma utskottet och eventuella lyssnare på Tripsfrågorna.