Fru talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till förslaget i dess helhet och avslag på motionerna.
Det är glädjande att se allt det som faktiskt nu görs på läkemedelsområdet. Den nationella läkemedelsstrategin som alliansregeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har lagt fram pekar ut många områden som förtjänar att lyftas fram lite extra.
Jag vill börja med att visa på frågans tyngd. Det kan ibland vara svårt att tänka sig att läkemedel kan spela en negativ roll för människor i samhället, men genom felaktiga förskrivningar och misstag i administrationen skadas många människor varje år. Det leder till kostnader för miljarder och ett mänskligt lidande som är helt onödigt. Gulli är bara ett exempel i raden av drabbade.
Det är fler än man tror som berörs av det här. Varje år hämtar två tredjedelar av den vuxna befolkningen ut en eller flera receptbelagda mediciner. Att sedan använda läkemedlen som skrivits ut på rätt sätt och undvika farliga kombinationer är viktigt för att inte orsaka de här vårdskadorna.
Det finns uppskattningar som säger att mellan 6 och 16 procent av alla vårdinläggningar beror på läkemedelsrelaterade problem och runt hälften av dessa beror på att patienten inte har följt ordinerad behandling. Här krävs en utökad dialog och förståelse mellan personal och patient. Det är inte acceptabelt att var tionde sjuksäng är upptagen av någon som egentligen kunde ha varit frisk om botemedlet hade hanterats korrekt av patient och personal. Det måste ju vara ett av de billigaste sätten att få fram fler vårdplatser, att se till att de här människorna inte behöver komma tillbaka.
Under alliansregeringens första mandatperiod, så långt jag har statistik, har andelen invånare över 80 år som har över tio läkemedel samtidigt minskat med 13 procent och andelen med riskfyllda läkemedelskombinationer i samma åldersgrupp har minskat med 15 procent. Trots detta är läkemedelsbiverkningar den näst största anledningen till att patienter skadas i vården.
Det finns ofta bristfällig forskning på biverkningar och konsekvenser av att kombinera olika läkemedel, och att kombinera mer än tio stycken är ofta mer än vad som är överblickbart ur biverkningssynpunkt.
Sedan ska man försöka komma ihåg att ta de här läkemedlen, vilket är en halv vetenskap i sig. De ska tas i olika doser, vid olika tidpunkt och olika ofta, några i samband med mat, andra när man ska gå till sängs och så vidare. Att klara av det här själv eller tillsammans med sjukvårdspersonal är inte lätt.
Jag vill också lyfta fram en framtidsfråga för svensk och internationell sjukvård. En av de allra första debattartiklarna jag någonsin skrev lyckades jag få publicerad på Expressens debattsida. Den handlade om antibiotikaresistens. Det var efter ett inslag i
Vetenskapens värld
, där de hade smygfilmat hur enkelt det var att få ut antibiotika mot förkylning i Spanien, alltså ett EU-land. Det är dessutom så att en förkylning är en virussjukdom, och där hjälper inte antibiotika.
De problem som vi nu börjar få här i Sverige är alarmerande, även om de inte är så stora än så länge. Det sägs att många i min generation kommer att leva tills vi fyller hundra. Ja, men det förutsätter att vi faktiskt inte har förbrukat möjligheten att använda antibiotika det närmaste halvseklet. Kommer vi inte att klara av att hantera detta på ett bättre sätt är det tveksamt om jag ens lever till 75.
Det är nämligen en skrämmande verklighet som går oss till mötes om vi inte hanterar dessa problem nu. Många enkla operationer skulle vara livshotande med tanke på att vi inte kan behandla infektionsrisker. Lunginflammation skulle återigen bli en vanlig dödsorsak, inte bara för äldre. Kostnaden för sjukvården skulle inte bara gå i taket utan slå i himlen.
Att använda alldeles för mycket antibiotika nu till behandlingar som läker ut bra själv eller som egentligen inte alls behöver antibiotika är lite som att kissa i byxan - det känns rätt bra nu, men längre fram blir det betydligt jobbigare. Sverige är förhållandevis bra på det här, men det går att göra mycket mer.
Självklart kan vi ställa krav på de tillverkare av läkemedel vi anlitar. Forskare från Göteborgs universitet åkte till Indien och tog miljöprover vid en av de fabriker vi köper antibiotika ifrån. Det visade sig att halterna av bredspektrumantibiotika, alltså sådant man använder för att bekämpa många olika bakterier samtidigt, var högre i vattnet utanför fabriken än vad de är i blodet hos en patient. Du skulle alltså kunna dricka vattnet och få läkande effekt. Det är inte konstigt om resistens uppstår då.
Det är dock inte bara Indiens ansvar, utan det är faktiskt vårt ansvar. Det är det offentliga Sveriges ansvar att ställa krav på inköpare. Precis som vi förväntar oss att konsumenter ställer krav när de är i affären och köper kött med god djurhållning är det vårt ansvar att ställa krav på att de läkemedel vi använder tillverkas på ett sjyst sätt.
Sedan måste vi också agera inom EU och Världshälsoorganisationen, WHO, för att minska användningen av antibiotika. När den spanska läkaren skriver ut antibiotika i onödan, för att lugna patienten, tar han eller hon nämligen inte ansvar för hela bilden. Visst är det viktigt med trygga patienter, men det är viktigare att vi kan operera och behandla sjukdomar i framtiden.
Det pratas mycket om att skapa incitament för att ta fram ny antibiotika. Det är bra, men det är viktigare att vi inte förbrukar de möjligheter vi faktiskt har att använda den som redan finns i dag.
Slutligen skulle jag vilja lyfta upp den omreglering av apoteksmarknaden som regeringen gjorde 2009. Den har lett till att över 300 fler apotek finns i landet, och tillgängligheten och öppettiderna har ökat. Det är bättre med öppettider även på helger och inte bara på vardagar. Det går att få tag i huvudvärkstabletter och medel för pollenallergi, som till exempel jag har, på bensinmackar och i mataffärer.
Här kommer vi dock till det som har varit uppe tidigare i debatten: Det är också viktigt att värna apoteksombuden på mindre orter. Därför har regeringen för avsikt att förlänga den ägaranvisning som Apoteket AB nu har fram till mitten av 2015. Självklart ska det gå att få tag i läkemedel även i mindre orter. Även hemma hos mig i Hult i Småland ska det gå att få tag på läkemedel hos den lokala lanthandeln, precis som nu. Under tiden fram till 2015 får vi också möjlighet att fundera på hur vi bäst säkerställer att det finns en god läkemedelsförsörjning i hela landet även efter detta.
Centerpartiet i regeringen är den största garanten för att hela Sverige ska leva och för att vi ska ha en trygg samhällsservice över hela landet. Samtidigt ska man också vara självkritisk i viss mån, och man ska vara medveten om att detta inte har fungerat helt smärtfritt. Det finns problem med 24-timmarsregeln, som vi har hört tidigare, och det finns vissa problem med kompetensförsörjning och så vidare. Man måste dock komma ihåg att så här stora reformer inte görs över en natt eller en dag. Därför är det också skönt att regeringen har gett Läkemedels- och apoteksutredningen i uppdrag att kartlägga dessa frågor och se hur vi ska lösa detta på bästa sätt för att patienter ska få sina läkemedel inom rimlig tid.
Sammanfattningsvis måste jag säga att jag är stolt över det betänkande vi nu lägger fram till riksdagen. Vi har en regering som är mycket aktiv på läkemedelsområdet och som kommer att vara det också framöver. Vi har en stolt tradition av forskning på området. Trots nedläggningar i Södertälje kommer vi på andra håll i Sverige, bland annat i Mölndal, att forska och ta fram nya läkemedel. Jag är övertygad om att Sverige även i framtiden kommer att ligga i framkant både när det gäller forskning och när det gäller en klok användning av och tillgänglighet till läkemedel.