Fru talman! I mer än tio år har det debatterats hur det ska bli en mer jämn könsbalans i styrelser. Det gäller både i politiken och i näringslivet. Som vi hörde här förut hände det saker när Margareta Winberg satte tryck, men när det trycket försvann stannade utvecklingen av.
Det tycks sakta gå upp för de borgerliga regeringspartierna att de saknar stöd från majoriteten av Sveriges kvinnor och att det kan avgöra valet i höst. Efter tre och ett halvt år utan någon jämställdhetspolitik vaknar de till i elfte timmen. Jag välkomnar det. I grunden handlar politik om drömmar och visioner om hur man vill att samhället ska se ut, och det syns särskilt när man diskuterar jämställdhet.
Till kd och Yvonne Andersson: Jag vet många kvinnor som har gått utbildning i Styrelsekraft som är så förbannade för att de inte erbjuds en styrelseplats. De är inte garanterade en styrelseplats när de har gått denna utbildning. De tycker att nu måste det vara nog, att det behövs en lagstiftning.
De politiska partierna, inte alla, har tagit efter en kvoteringsmodell. När Miljöpartiet bildades införde vi varvade listor, men det räcker inte. Att bara var femte styrelseledamot i kommunala bolag är kvinna visar tydligt att mer behöver göras.
Miljöpartiet är ett feministiskt parti. Jämställdhetsfrågorna var centrala när vi bildades. Vi introducerade det jämställda språkrörssystemet, könsvarvade våra listor och kvoterade till de interna uppdragen. Det var banbrytande på sin tid att i praktiken erkänna kvinnors lika rätt till inflytande.
Det behövs politiska verktyg för att motverka könsmaktsordningen. Det är en ordning som finns men som inte alla ni på den borgerliga kanten erkänner. Det är en ordning som gör att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp i inflytande och resurser. Den gör också att kvinnor och män fastnar i traditionella könsroller som är inskränkande för individens frihet.
För Miljöpartiet är jämställdhet sedan länge en frihetsfråga. En aktiv politik för jämställdhet ökar livsvalen för människor. Att, som de borgerliga gör, kämpa för att bevara traditionella könsroller med till exempel vårdnadsbidraget är tvärtom att kämpa för att valfrihet inte ska gälla fullt ut för vare sig kvinnor eller män.
Vart tog det folkparti vägen som tog jämställdheten på allvar? Nu har Folkpartiet en jämställdhetsminister som säger att hon inte är feminist. Hon vill inte heller använda de medel som fungerar för att få en jämnare representation i bolagsstyrelserna.
Per Schlingmann, Moderaterna, går emot sin jämställdhetsminister och öppnar för lagstiftning om kvotering i bolagsstyrelserna. Den nya moderatlinjen i frågan står i skarp kontrast till de tre övriga allianspartiernas inställning som är ett absolut nej. Näringsminister Maud Olofsson har kritiserat Moderaternas utspel.
Frågan är vad som händer om olyckan är framme och Alliansen får regera fyra år till, om det nu är så mycket till allians. Vad vill de borgerliga partierna egentligen? Är det de tre småpartiernas linje som gäller? Och var Moderaternas utspel just ett utspel utan någon större vilja och ambition att egentligen få fler kvinnor i bolagsstyrelserna? Det var kanske endast en desperat flirt från ett parti som vill ha chans till sista dansen nu inför valrörelsen när många kvinnor vänt dem ryggen.
Centern tycker att kvinnors företagande är bra, men när det gäller att ge förutsättningar för att öka kvinnors makt och inflytande backar de och påstår att ägarintressen går före. Men bara för att man äger något är det inte fritt att göra precis som man vill. Som min kollega Jan Lindholm tog upp här förut finns det också regler för vad man får göra med till exempel jordbruksmark, och om man äger en bil får man inte köra den hur man vill. Det finns spelregler att följa i samhället. Centern och Folkpartiet vill dock tydligen inte ha spelregler för ökad jämställdhet. Det ska komma av sig självt. Det är en tydlig politisk prioritering, ja. Och det är bra att det blir tydligt att det är den skillnaden inför valet.
Ni skickade brev till valberedningarnas ordförande i alla noterade bolag med uppmaning att skicka in en motivering till det valberedningsförslag man hade, men det gav då ingen större respons. Pinsamt få svarade, 77 av 342. Det är en talande tystnad. Osynliggörande är som bekant en av de kända härskarteknikerna, men inte ens då reagerar Centern och Folkpartiet. De retirerar snällt och hoppas att allt ska vara glömt.
Om ni moderater nu vill kvotera, som Schlingmann har uttryckt men som Eva Bengtson Skogsberg inte tog upp här förut - tyvärr är hon inte kvar här i kammaren - varför då vänta till 2014 med att införa en lag som Sverige är i stort behov av sedan många år för jämställdheten och tillvaratagande av kompetens inom näringslivet? Det är ju inte så att kvinnor behöver utbildning. Och om det verkligen handlade om att synliggöra, som Moderaternas Eva Bengtson Skogsberg sade, borde väl i så fall valberedarna utbildas för att de ska kunna se alla dessa kvinnor som finns.
Veckans Affärer, som också nämnts här tidigare, kunde snabbt lista 500 kompetenta kvinnor som var beredda att ta uppdrag i morgon.
Det här handlar inte om kompetens som inte finns; det här är en fråga om makt. Det är dags att inse att näringslivet inte på egen hand kommer att bryta ojämställdheten i näringslivstoppen. Män som sitter på många stolar är tydligen inget problem för de borgerliga. Men om kvinnor får lite för många uppdrag är det tydligen ett problem hos er. Kvotering är inget mål utan ett medel som vi vet fungerar.
Vi har hört här i dag att vi rödgröna är överens om att använda de medel som fungerar - en lagstiftning om kvotering för privata, noterade bolag liksom för större offentliga bolag. Symtomatiskt nog ser vi att vi 2008 bara hade fyra kvinnor som vd i börsbolag. Det var två fler än 1999. På tio år! Och det ska komma underifrån.
Vi i Miljöpartiet är övertygade om att med fler kvinnor på toppositioner inom bolagen förbättras förutsättningarna för fler kvinnor att rekryteras. Med fler kvinnor på toppositioner förbättras förutsättningarna för jämställda löner och bättre villkor i arbetslivet.
Flera undersökningar visar att det är dålig business med enfald i ledning och styrelse. Ett exempel är den finska EVA-rapporten som visar att bolag med en kvinnlig vd är ungefär 10 procent mer lönsamma, något som ligger i linje med tidigare rapporter från amerikanska forskningsinstitut som konstaterat i en studie av 353 företag att de med högst andel kvinnor i ledningen hade 35 procent högre avkastning på det egna kapitalet jämfört med de mindre jämställda bolagen.
Norges lag om kvotering i börsnoterade bolag har inneburit en klart bättre utveckling än i Sverige. Där har andelen kvinnor i styrelser gått från 7 procent 2003 till 40 procent i dag. Många nya ledamöter har fått chansen. Det är inte så att det är jättemånga personer som sitter på flera uppdrag, vilket påstods tidigare i debatten. Det som faktiskt har skett är en föryngring av bolagsstyrelserna och en markant höjning av utbildningsbakgrund eftersom fler styrelseledamöter i dag har högskoleutbildning än tidigare.
Det finns inga hinder för att detta ska kunna ske även i Sverige. Faktum är att frågan utreddes under den förra mandatperioden och lades fram sommaren 2006. Men den hann inte läggas fram i riksdagen före valet. När de borgerliga partierna tillträdde lades locket på, och enligt jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är det en sak för ägarna. Det har vi också hört här i dag från de borgerliga partierna.
Men vi ser resultatet. Det har inte hänt så mycket. Jämställdhetsfrågan är vår tids stora demokratifråga. Att kvinnor generellt har sämre ekonomisk makt och är sämre representerade bland chefer, bolagsstyrelser och ledningsgrupper är inte enbart en fråga för en handfull människor som äger företag. Sverige borde gå i Norges fotspår och lagstifta om kvotering i bolagsstyrelserna.
I utskottsbetänkandet skriver ni att frågan ger anledning till eftertanke, men ni avvisar lagstiftning som medel. Moderater! Kommer ni verkligen att driva på för en lagstiftning om kvotering, eller vad är er partilinje? Är det som Eva Bengtson Skogsberg sade, eller är det som Per Schlingmann yttrade? Vad gör ni i Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna som inte alls vill se en lagstiftning? Vilken linje har ni egentligen? Man kan undra vad ni egentligen går till val på i denna fråga.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
I detta anförande instämde Jan Lindholm (mp), Fredrik Lundh Sammeli (s) och Egon Frid (v).