Fru talman! Margareta Viklund har frågat Britta
Lejon vad hon avser göra för att se över de lagar och
förordningar som är grunden för ett framgångsrikt
jämställdhetsarbete inom arbetslivets såväl offentliga
som privata sektor. Arbetet inom regeringen är så
fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Den 1 januari i år trädde en rad ändringar i jäm-
ställdhetslagen i kraft, förändringar som vi ännu inte
sett effekterna av. Särskilt införandet av en ny bevis-
regel och den ändrade formuleringen och utvidgning-
en av diskrimineringsförbuden är ägnade att ge ar-
betsdomstolen möjlighet att fokusera mer på det på-
stådda missgynnandet på grund av kön än, som tidi-
gare, på meritvärderingar och bedömningar av arbe-
tens likvärdighet. Bevisbördan för den som påstår
diskriminering är klart lägre än tidigare. Den nya
bevisregeln kan också komma att innebära en mer
flexibel och varierad processföring jämfört med den
tidigare mer schematiska tillämpningen.
Kravet på aktivt jämställdhetsarbete innebär att
alla arbetsgivare ska främja lika villkor för män och
kvinnor och motverka sexuella trakasserier på arbets-
platsen. Arbetsgivare med fler än nio anställda måste
upprätta en särskild jämställdhetsplan varje år. Den
ska göras i samråd med arbetstagarna och innehålla
en kartläggning av löneskillnader mellan kvinnor och
män, mätbara mål för ökad jämställdhet på arbetsplat-
sen, konkreta åtgärder som leder dit och en tidsplan
för genomförandet. JämO kontrollerar planerna och
ger råd om deras utformning. Enligt en undersökning
som JämO genomförde 1999 hade endast 22 % av
arbetsgivarna inom den privata sektorn och 73 % av
arbetsgivarna inom den offentliga sektorn gällande
jämställdhetsplaner. Här återstår således mycket för
arbetsgivarna att göra för att uppfylla bestämmelserna
i jämställdhetslagen.
En viktig del av regeringens politik är att ett
könsperspektiv ska genomsyra alla delar av denna.
Detta gäller givetvis även i statens roll som ägare och
företagen med statligt ägande. Regeringen arbetar för
att de statliga företagen i sitt arbete ska analysera sin
verksamhet utifrån såväl kvinnors som mäns förut-
sättningar och villkor.
När det gäller frågan om könsfördelningen i de
statliga bolagsstyrelserna är målet en jämn könsför-
delning, och regeringen har satt upp ett delmål om att
andelen kvinnor ska vara minst 40 % år 2003. Nä-
ringsministerns bedömning är att regeringen är på
god väg att uppnå detta delmål. Under år 2000 var
30 % av styrelseledamöterna i de statliga bolagen
kvinnor.
Som frågeställaren framhåller är andelen kvinnli-
ga ledamöter i privata bolags styrelser låg. Ca 5 % av
ledamöterna i de svenska börsnoterade bolagens sty-
relser utgörs av kvinnor. Staten vill med sitt delmål
på 40 % kvinnor i statliga bolagsstyrelser år 2003
föregå med gott exempel.
Jag vill i detta sammanhang informera om den år-
liga konferens som jag bjuder in företrädare för nä-
ringslivet till, där jag bl.a. lyfter fram frågan om
kvinnlig representation i bolagens styrelser.
Sammanfattningsvis ger jämställdhetslagen möj-
lighet att driva en aktiv jämställdhetspolitik, och
förutsättningarna för att med framgång driva tvister
angående könsdiskriminering har förbättrats. Rege-
ringen kommer att följa om jämställdhetslagen är ett
effektivt verktyg för att förverkliga de målsättningar
som vi har på ett jämställt samhälle. Om så inte är
fallet, är jag villig att skärpa lagen ytterligare. Men låt
oss nu under några år se hur de ändringar som trädde
i kraft i början av detta år fungerar i praktiken.