Herr talman! Först vill jag tacka utrikesministern
för både frågesvaret tidigare och interpellationssvaret
inför dagens debatt. I ett demokratiskt land som Sve-
rige förekommer dialoger och debatter. Jag har under
min riksdagstid och under den här perioden uppskattat
mycket dialogen med utrikesministern i de ämnen
som jag haft anledning att ta upp. Jag vet att Tibetfrå-
gan är av intresse för Sverige och att Sverige agerat i
olika sammanhang.
Jag känner till att ordförandetrojkan skulle åka till
Tibet, men jag har inte fått något meddelande om hur
det ser ut där. När det gäller säkerhetsrådet kan det
stämma att det är som utrikesministern säger, men vi
måste ta upp frågan i olika forum. Det är kanske bätt-
re att ta upp den i FN direkt. Där har Tibetfrågan inte
varit upp till en riktig behandling på många år. Men
jag delar naturligtvis oron för situationen.
Vi har inte en gemensam uppfattning om Tibets
ställning som ett ockuperat land, medan vi delar upp-
fattningen att oerhörda kränkningar pågår mot
mänskliga rättigheter och att ett kulturmord håller på
att fullbordas. Det tibetanska folket svälts ut kultu-
rellt, andligen och rent fysiskt. Frågan om förhand-
lingar med representanter för Tibets exilregering är en
nödvändighet, och det är bråttom.
Är utrikesministern beredd att fortsätta att verka
för det i de internationella forum där vi är medlemmar
och delaktiga? Vi inom olika föreningar för Tibets
framtid - både i Sverige, Europa och i världen i övrigt
- väntar oss det av våra regeringar. Det gäller andra
regioner inom Kina också, såsom inre Mongoliet,
Östturkestan och Taiwan. Men i dag diskuterar vi
huvudsakligen Tibet.
Pågående folkmord, förtryck och kränkningar av
mänskliga rättigheter kan aldrig bli en fråga om inre
angelägenheter.
Wei Jinsheng uttryckte kritik mot Sverige vid sitt
besök här, och jag delar delvis den kritiken. Samtidigt
har jag ett pressmeddelande i min hand, där Lena
Hjelm-Wallén starkt kritiserar Wei Jingshengs fängs-
lande 1995. Där står bl.a.: Domen mot Wei Jingsheng
på 14 års fängelse innebär ett åsidosättande av inter-
nationellt accepterade rättsnormer.
Nu är Wei Jingsheng frigiven och kan röra sig fritt
i världen. Där har vi kanske bidragit litet.
Nigel Rodley, FN:s rapportör om tortyr, nämner
återigen Tibet i sin årliga rapport. Bland de fall han
tar upp är ett om två gymnasieelever, Tashi Dawa och
Nima, som fängslats och misshandlats under tre må-
nader efter att de hävdat att Tibet var självständigt.
Flera ytterligare fall där lärare och elever fängslats
och misshandlats nämns i rapporten. Hur många tusen
människor som sitter i fängelse har vi ingen riktig
uppfattning om.
I april i år hölls en liknande interpellationsdebatt i
engelska parlamentet som vi har i dag. Den handlade
om Internationella juristkommissionens rapport i
december 1997: Tibet: Mänskliga rättigheter och
rättssäkerheten.
I utrikesministerns svar, herr talman, förbigås min
huvudfråga med största möjliga tystnad, nämligen den
om en folkomröstning i Tibet. Tibetrapporten är en
diger lunta på 390 sidor och kan naturligtvis inte
förbigås med tystnad. Godtyckliga arresteringar, tor-
tyr, lagstridiga och godtyckliga avrättningar, ingen
yttrandefrihet, befolkningskontroll lika med
tvångssteriliseringar, inflyttning av kineser osv. rap-
porteras det om.
Den viktigaste rekommendationen i rapporten är
att en folkomröstning bör hållas i Tibet under överin-
seende av FN för att fastställa det tibetanska folkets
önskemål.
Är utrikesministern beredd att verka för en sådan?