Fru talman! Vi diskuterar i dag frågor om äkten-
skap, partnerskap, samboende, men samtidigt diskute-
rar vi en mycket mera omfattande fråga när vi talar
om det som i betänkandet kallas för en värdekommis-
sion. Det är faktiskt helt naturligt. Om vi diskuterar
familjebildning och samlevnad diskuterar vi också,
vare sig vi vill eller inte, moral. När vi talar om hur
människorna lever tillsammans talar vi också ound-
vikligen om respekt för varandra, om hur man bygger
upp en relation, om mänskligt värde, om mänsklig
värme och, Tasso Stafilidis, kärlek.
Tolerans är kanske en av de viktigaste tankar vi
måste ta fram i en sådan diskussion. Tolerans betyder
att acceptera det som är annorlunda än de egna ställ-
ningstagandena, de egna handlingarna, de egna tänke-
sätten. Några av våra krav som är specificerade i
reservationstexten bygger just på Folkpartiets välkän-
da passion för tolerans. Anknytningskravet vid part-
nerskap är fortfarande en rest av misstänksamhet, den
misstänksamhet som under en mycket lång tid har
drabbat de homosexuella. Omöjligheten att registrera
partnerskap vid svenska ambassader är också en för-
längning av en intolerans som inte helt och hållet
vågar visa sig men som ändå finns där.
Jag ställer mig självklart bakom våra ställningsta-
ganden och yrkar bifall till reservationerna 6 och 7.
Som sagt är de här frågorna mycket större - tole-
rans och intolerans. Vi hamnar rakt in i en diskussion
om moral. En kommission kan inte lösa dessa frågor.
Regler, lagar och offentliga ställningstaganden har
inget moraliskt värde om vi, var och en av oss, inte
accepterar dem i vårt inre. Moral är inte en produkt
av logiska analyser. Moral är framför allt en mycket
vibrerande känsla för det goda och vägran att accepte-
ra det onda. Det där måste finnas i vårt inre om vi ska
kunna respektera lagar och regler. Vår stora fråga i
dag, som är en mycket stor fråga, är hur vi ska hitta
gemenskaper som kan ge liv åt den här inre attityden.
Här har vi faktiskt väldigt mycket att göra.
Vi har ett stort behov av en dialog om andlighet.
Vi har ett stort behov av mötesplatser där de här frå-
gorna kan växa fram. Vi har ett stort behov av att tala
med de yngre om detta och lyssna till dem som är
äldre, att försöka förstå den mänskliga praktik som
har format det som vi kallar för moral.
Men har ni tänkt på att vi talar med så många
konstiga ord? Vi talar om värdegrunder, värdegrunds-
frågor, värdekommission. Varför behöver vi så kons-
tiga ord? Har ni undrat varför de här komplicerade
uttrycken har kommit in i det offentliga samtalet? Jag
har mitt svar på detta. Det är ett arv från 60- och 70-
talets intolerans mot kulturarvet och mot det förflut-
na. Att förändra allt, att skapa helt nya attityder var
slagorden på den tiden.
Den nya människan var ett av kommunismens sto-
ra paradnummer. Man ville skapa en helt ny, annor-
lunda moral. Fråga mig hur det var! Poliser sprang på
gatorna och klippte av korta kjolar med sax. Med
samma saxar klippte de bort det långa håret och
skäggen på de pojkar som vågade se annorlunda ut än
den revolutionära moralen krävde.
Man har velat skapa en helt ny moral och en helt
ny syn på relationer mellan människor. Dessa arv har
vi inte blivit av med, och vi måste analysera på djupet
det som har hänt i det etiska samtalet i vårt samhälle.
Hela skoldebatten och hela skolpolitiken har varit
smittade av detta. Sådana ord som uppförande, norm
och ordning var nästintill förbjudna. Jag var väldigt
aktiv i skoldebatten i slutet av 70-talet och i början av
80-talet. Vi hann knappt få fram dessa ord innan
hatiska angrepp riktades mot oss som talade om t.ex.
vanlig vardaglig ordning i skolmiljö. Det var förbju-
det, tabu.
Det fanns en otrolig intolerans just i sådana frå-
gor, och den har vi inte blivit av med. Det är därför
som vi i Folkpartiet inte tror att en kommission kan
lösa dessa frågor. I vårt särskilda yttrande till betän-
kandet har vi lyft fram diskussionen om former för
arbetet mot intolerans och för levande historia. Det är
en viktig diskussion.
Men det finns också många andra arenor för den-
na mycket viktiga dialog. Det är skoldebatten och
också forskningen som vi måste tänka väldigt mycket
på. Varför finns det så lite intresse för den humanis-
tiska forskningen i Sverige i dag? Det är den som kan
hjälpa oss att förstå. Det är också en fråga om histo-
rieämnets ställning i skolan och i kulturen. Vi har inte
hjälpt de unga att orientera sig i samhället när vi har
minskat så mycket på utrymmet för analys av det som
var gott och det som var ont i vårt förflutna.
På den tiden när jag ville lära mig att arbeta med
ord, handskas med ord, skriva bra och tala bra minns
jag att jag läste många författares brev och anteck-
ningar för att förstå hur de gjorde. Väldigt mycket av
det som jag läste då är fortfarande, fast det har gått
många år sedan dess, ett riktmärke för mig. Leo Tol-
stoj - ni vet han med Anna Karenina och Krig och
fred - skriver i ett av sina brev: Det som inte kan
sägas i enkla ord bör kanske inte sägas alls.
När man vill säga någonting som är mycket svårt
att acceptera, som är mycket konstgjort, då hittar man
på konstiga ord. Så låt oss tala om etik, om moral, om
ordning, om respekt. Ta bort det konstiga ordet vär-
degrunder. Låt oss tala vardagssvenska!