Fru talman! Lagutskottets betänkande LU13
handlar om äktenskap, partnerskap och samboende.
Detta är ett område som är föremål för många diskus-
sioner ute i landet, och inte minst de motioner som
LU13 innehåller har fått många människor att oroa
sig och undra vad som kommer att hända.
Samlevnad är svårt och har blivit svårare på sena-
re tid. Samlevnad är viktigt, särskilt om man har varit
så nära varandra att man har barn tillsammans. Då är
det viktigt att barnen har sina föräldrar nära sig, och
det borde vara enklare att vara sams och leva under
samma tak då man också har barn tillsammans. Det
rådande skattetrycket och andra regler minskar möj-
ligheterna att ha ett drägligt liv genom att man inte får
pengarna att räcka till. Möjlighet till deltid finns, men
man har ändå inte råd att avstå från del av lönen. När
ekonomin är ansträngd är det svårare att hålla ihop
förhållandet, och många separerar med sämre liv-
skvalitet för både sig själva och barnen. Därför be-
hövs bra samlevnadsformer och övriga humana livs-
betingelser för familjer där barn ingår.
Den första motionen under hemställanspunkterna
gäller äktenskapets ställning, och det är motion L411.
Den yrkar jag bifall till, fru talman. Jag står även
bakom de andra moderata reservationerna.
I den motionen vill vi att staten inte missgynnar
par som formaliserar sitt samliv genom att registrera
partnerskap eller ingå äktenskap.
Inför äktenskapsreformen 1987 framhöll utskottet
att det bör vara ett mål att äktenskapet bevaras som
den normala och naturliga formen för familjebild-
ningar för det helt övervägande antalet människor.
Det är självfallet angeläget, säger man vidare, att
reglerna är sådana att människor inte förlorar på att
gifta sig eller vinner på att separera. Utskottet ansåg
då inte att det med fog kunde hävdas att lagstiftning-
en i vårt land generellt missgynnar äktenskapet.
Enligt utskottets nuvarande mening har det inte
heller år 2001 framkommit några omständigheter som
bör föranleda tillkännagivande. Då vill jag med fog
hävda att det år 2001 visst har gjort det. År 1987 var
det helt annorlunda. Skattemässigt och förmögen-
hetsmässigt och vad gäller bidrag och avgifter är det
en väsentlig skillnad. Det är väldigt stor skillnad, och
därför vill vi reservera oss mot majoritetens beslut.
Vi anser att lagstiftningsåtgärder är påkallade.
Under de senaste åren har många par avstått från att
ingå äktenskap eller registrera partnerskap med hän-
syn till rent ekonomiska förhållanden. Man straffar de
par som formaliserat sitt samliv efter de normer som
samhället har ställt upp.
Titta bara på socialförsäkringsförmåner, som be-
räknas olika om man är gift eller ogift. Ensamstående
mamma kan man bli genom att bara byta brevlådea-
dress för mannen. Det finns familjer som väljer att
utåt vara separerade för att det ger en mycket större
disponibel inkomst.
För äldre människor har det också stor betydelse
om man är gift, sambo eller särbo. Folkpensioner i
form av förtidspension utgör räknat per år 90 % av
basbeloppet för ogift mot 72,5 % för gift försäkrad.
Ålderspension i form av tilläggspension utges med
96 % av basbeloppet för ogift, medan 78,5 % gäller
för gift. Gifta par får alltså lägre pension än personer
som lever ihop utan att vara gifta. Hur kan man påstå
att det inte heller år 2001 framkommit några omstän-
digheter som bör föranleda något tillkännagivande,
om man nu inte tycker att det ska vara straffbart att
vara gift eller registrerad partner?
Fru talman! Vi har också i betänkandet diskuterat
sambolagstiftningen. Vi anser att den skapar en falsk
trygghet. Folk tror att sambolagen ger juridiskt skydd
motsvarande vad som gäller för äktenskap. Det inne-
bär att man inte tänker sig för när man flyttar ihop.
Det kan bli många obehagliga överraskningar när
samboendet upphör. Det finns vissa fördelar, som jag
tidigare har berättat om, med att vara sambo, men det
finns också nackdelar med samboendet - sådana som
man inte upptäcker förrän det är för sent.
Då kan det bli en kalldusch att man inte längre
förfogar över sina ägodelar, att hyreskontrakt är utan
verkan och att, om endera parten dör, väldiga fördelar
kan vederfaras dennes sambo till nackdel för barn
eller övrig släkt.
Beviskraven är i princip obefintliga t.ex. när nå-
gon av de samboende avlider. Det är bara att med
envishet hävda att man levt under äktenskapliga for-
mer. Man behöver inte ens ha haft samma mantals-
skrivningsort eller adress. Det är bara att hävda att det
man gjorde ihop var sånt man gör när man är gift.
Ingen kan ifrågasätta detta. En avliden person kan
inte heller berätta hur det har förhållit sig. Sådana
rättsfall finns. Övrig släkt och arvsberättigade har
förlorat till förmån för en s.k. sambo som hävdar
saker som inte går att belägga.
Det bästa anser vi vore att parterna avtalsvägen
bestämmer att sambolagen ska vara tillämplig på
deras samlevnad. Det kan gälla studerande, t.ex. i
Stockholmsområdet, som vill lösa sitt boende genom
att flytta ihop. Det kan vara äldre som tycker att det är
mera trivsamt med en bostad än med två, men som
inte har förstått att man därefter lyder under sambola-
gen.
Därför borde lagen ändras så att lagen om sam-
bors gemensamma hem och lagen om homosexuella
sambor enbart blir gällande efter avtal mellan de
samboende.
Många bodelningar blir orättvisa. Det är man
medveten om. Men lagen ska vara till för den svagare
parten. Det anses tydligen att en kvinna kan flytta in i
en mans lägenhet och därefter, i kraft av sin s.k.
svaghet, slänga ut mannen ur dennes egen lägenhet.
Bara detta är ur jämställdhetssynpunkt förkastligt.
Alla kvinnor är inte svaga, och alla män är inte starka.
Det är gammalmodigt, anser jag. Det begreppet borde
diskuteras. Om två pensionerade sambor har bestämt
sig för att avyttra den ena lägenheten och flytta ihop i
den andra borde väl även den mest naiva förstå att
man måste avtala om fortsättningen och möjligen
slutet på samboendet.
Nu är det tydligen så att Samboendekommittén
har lagt fram förslag till en bestämmelse som tydliga-
re än den nuvarande klargör att sambor kan avtala att
bodelning över huvud taget inte ska ske. Men det
vore bättre om man skrev regler som är positiva och
som talar om vad som ska gälla och att man lägger på
ett kol när det gäller en informationskampanj för att
svenskar ska få veta detta. Då är ingen svag eller
stark; då är man jämbördig.
Vad slutligen gäller Värdekommissionen kan jag
säga att den tidigare har varit uppe till diskussion här
i kammaren. Lagutskottet var på sin studieresa till
Oslo mycket intresserat av att få den befintliga norska
regeringens värdekommissions erfarenheter.
Fru talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det kommer ett rättelsebrev till detta betänkande,
eftersom det är fel yttrande som har kommit med från
moderaterna. Det som är med är det som var med
senast vi diskuterade frågan.
Vi moderater är djupt oroade över utvecklingen i
samhället och det ökade bruket av våld i skolan, på
gator, torg och krogar och tyvärr också inom hem-
mets fyra väggar - ett symtom i sig på skadebringan-
de norm- och värdeupplösande processer som på
olika sätt ska motarbetas. När det gäller etik är vi
kanske mer oroliga över hur etiken får genomslag i
vardagen, nämligen i moraliska frågor. Det gäller ju
dels att ha en uppfattning om vad som är rätt och fel,
dels att sedan leva efter vad som är rätt. Det vore
önskvärt om man hemma, i skolan och bland arbets-
kamrater och människor i allmänhet diskuterade des-
sa frågor och utmejslade de etiska värderingar som
gör Sverige till ett bättre land att leva i. Men vi anser
inte att det är befogat med en stor värdekommission.
Med det, fru talman, yrkar jag åter bifall till reser-
vation nr 1.