Fru talman! Jag är inte alldeles bekant med hur
diskussionen har förts i utskottet med anledning av
Elisabeth Fleetwoods motion. Men jag vill ändå un-
derstryka att det delvis handlar om två olika ställ-
ningstaganden. Vad jag har talat om är att vi nu måste
gå igenom frågan om behovet av en cancerplan. Vad
skulle det betyda, om vi nu inte bara talar om en can-
cerplan utan också om planer för andra diagnoser? Vi
har inte arbetat på det sättet i svensk sjukvård bero-
ende på det decentraliserade ansvar som vi har och
beroende på att vi ser huvudmannaskapet som en
helhet som måste kunna balansera eller kombinera
olika ansvarsområden inom sjukvården. Denna typ av
planer för olika diagnoser har vi inte arbetat med.
Alltså behöver vi utreda frågan. Behövs detta för att
vi ska behålla ambitionen att ha den bästa cancervår-
den? Behövs det för att klara preventionen? Behövs
det för att klara uppgifterna? Jag håller med om att
det naturligtvis hänger samman. Behövs det för att
garantera att vi har en utvecklad forskning på områ-
det? Vad betyder det för svensk sjukvård? Vilken
effekt får det när det gäller prioriteringar gentemot
andra områden? Hur ska vi hålla samman ett sjuk-
vårdssystem som verkligen fungerar som en helhet?
Frågan om vi ska arbeta med en sådan cancerplan
är delvis en annan än att vi fattar beslut om att ome-
delbart påbörja arbetet med cancerplanen. Och det är
möjligtvis där som det är lite förvirrande, därför att
jag utgår ifrån att motionen faktiskt handlar om att
man skulle påbörja ett arbete, medan jag säger att vi
måste gå igenom frågeställningarna om vad det skulle
betyda och gå igenom alla argument för och emot att
arbeta på det sättet.
Nu har vi startat detta arbete, och jag utgår från att
den arbetsgrupp som jobbar med det kommer att ha
just denna frågan som en av de prioriterade, så att
man först betar av detta. Om vi bestämmer oss för att
arbeta på det sättet måste vi nämligen mycket snabbt
komma i gång med arbetet med en sådan plan.
Men för att komplicera frågeställningen ska jag
nämna ett annat område där argumenten också är
mycket starka. Det gäller fetmavården. Där finns det
ett mycket starkt skäl för att arbeta med en nationell
plan helt enkelt därför att vi där kan konstatera att
sjukvårdshuvudmännen arbetar på helt olika sätt och
att det finns väldigt få kliniker som kan behandla
sjuklig övervikt. Vi vet inte riktigt hur sjukvården ska
tackla detta problem som kommer att bli ett gigantiskt
problem inte bara för svensk sjukvård utan för sjuk-
vården i de flesta utvecklade länder. Där finns det
starka skäl, precis som på cancerområdet, att fundera
på samspelet mellan huvudmännens ansvar enligt
hälso- och sjukvårdslagen och det nationella ansvaret
att se till så att vi har en hög kvalitet. Så det handlar
alltså inte bara om cancer. Det handlar om flera andra
diagnoser och flera andra utmaningar på folkhälsans
område.
Vad vi nu har bestämt oss för är att gå igenom
detta, att kunna redovisa argumenten för och emot
och att snabbt kunna ta ställning till om vi ska arbeta
med den typen av planer. Och om vi tycker att argu-
menten för är övervägande ska vi se till att arbetet
kommer i gång.