Fru talman! Någon kanske undrar - jag vet inte
om Elisabeth Fleetwood gör det - hur det kan komma
sig att vi trots att vi är medvetna om att vi har ett
sjukvårdssystem med ett decentraliserat ansvar, med
stor frihet för huvudmännen, ställer frågan om beho-
vet av den här typen av nationella planer. Det hänger
samman med att vi samtidigt vill diskutera frågan om
den högspecialiserade sjukvårdens, forskningens och
universitetssjukhusens ställning i det svenska sjuk-
vårdssystemet.
Jag tror att vi står inför en mycket svår avvägning,
nämligen att å ena sidan behålla ett decentraliserat
ansvar, ett decentraliserat huvudmannaskap för sjuk-
vården, och å andra sidan inse att om vi ska klara de
krav som medborgarna kommer att ställa på sjukvår-
den i framtiden behöver vi mer av samverkan och
mer av samspel mellan sjukvårdshuvudmännen och
framför allt också mer av ett nationellt engagemang
på den internationella arenan. Det gäller inte minst
forskningen på cancerområdet.
Det handlar också om den högspecialiserade vår-
den. Jag skulle tro att vi i framtiden kan räkna med att
Europa kommer att bestå av ett stort antal europeiska
sjukhus som samverkar, där forskarlagen och läkarla-
gen samverkar med varandra för behandling av vissa
sjukdomar. De har en arbetsfördelning så att något
sjukhus specialiserar sig på vissa diagnoser i någon
del av Europa, men andra specialiserar sig på annat.
Då kan man inte förlita sig på att ett så strikt decent-
raliserat sjukvårdssystem som vi har ska klara alla
dessa utmaningar.
Det är egentligen inte så märkvärdigt att vi då sä-
ger att vi ska diskutera på vilket sätt man ska kunna
samverka mellan sjukvårdshuvudmännen sinsemellan
och mellan sjukvårdshuvudmännen och den natio-
nella nivån för att få en bra högspecialiserad vård i
framtiden och få ett utrymme för forskningen, och
samtidigt diskutera om vi inte ska arbeta mer syste-
matiskt med särskilda planer för vissa diagnoser.
Jag menar att vad vi aktualiserar är ett delvis nytt
sätt att arbeta inom sjukvården. Det är viktigt att vi
får svar på de här frågorna och att vi kan påbörja det
här arbetet.
Jag har när jag har lyssnat på alla dem som har ar-
gumenterat för att upprätta en cancerplan förstått att
vi i större utsträckning i framtiden behöver just denna
form av nationell samverkan och nationell samsyn
om vi ska lyckas. Vi kan inte bara säga, som jag har
gjort några gånger här i riksdagen, att det inte är rege-
ringens ansvar och inte riksdagens ansvar utan är
landstingens ansvar. Men när det gäller väsentliga
delar av framtidens sjukvård måste vi hitta sättet att
också ta ett nationellt ansvar. Det är därför den här
frågan är viktig.
Jag är helt övertygad om att Elisabeth Fleetwood
kommer att delta i debatten. Jag ser verkligen fram
mot detta även om det inte är just i denna talarstol.