Herr talman! Jag lovar inte att jag kan klara mitt
anförande på de antecknade fem minuterna. En etta
framför den femman kanske vore mer lagom. Vi får
se.
Jaktfrågor har alltid engagerat vare sig det har va-
rit på lokal nivå eller, som i dag, på högsta beslutande
nivå. Det betänkande som vi ska diskutera här i dag
är förvisso inget undantag. Jag läste t.o.m. i en tid-
ning härförleden att hanteringen betraktades som en
såpopera, och det är ju inte särskilt hedrande för oss i
utskottet.
Historien börjar som sades 1994, när dåvarande
jordbruksministern Margareta Winberg tillsatte en
utredning som hette Vissa jaktfrågor. Så nog får man
säga att det har tagit tid. Nåväl, nu har vi en proposi-
tion som ska behandlas. Vi har dessutom en lång rad
enskilda motioner, dels med anledning av propositio-
nen, dels från den allmänna motionstiden både under
detta riksmöte och det förra.
Av de senare är det värt att nämna ett stort antal
motioner om säl och säljakt. Här gör en stor majoritet
av utskottet ett välkommet uttalande om nödvändig-
heten av att börja reducera sälstammen. Det kustnära
fisket har stora svårigheter med den ökande sälstam-
men. I stället för att vara en stor belastning bör den
enligt min mening genom en reglerad och omdömes-
gill jakt beskattas och nyttjas som en tillgång.
Det hade varit önskvärt att majoriteten också hade
insett problemet med den sedan många år diskuterade
okontrollerat ökande populationen av skarv. Här gör
utskottet enligt min mening en helt otillräcklig mar-
kering. I stället borde man ha gjort ett kraftfullt till-
kännagivande till regering och berörda myndigheter.
De av oss som har sett effekterna av skarvkoloniernas
härjningar inser att något måste göras.
Likaså är det fegt av majoriteten att inte uttala sig
i vargfrågan. Att den s.k. nödvärnsrätten också borde
omfatta vargen har nu diskuterats både länge och
ingående. Att få sin hund eller sin boskap angripen
och dödad utan att ens kunna ingripa när det sker
inför ägarens ögon är naturligtvis oacceptabelt för
den som drabbas. Det inger naturligtvis inte respekt
för lagstiftningen.
Därmed har jag sagt något om några av de enskil-
da motionerna. Den stora frågan är naturligtvis pro-
positionen om jaktens villkor. Och den stora frågan i
denna handlar om ändringen av lagen om jaktvårds-
områden. Härvidlag hade regeringen, för en gångs
skull kanske man ska lägga till, tagit ett steg i rätt
riktning och föreslagit ändringar vad gäller mark-
ägarnas och jakträttsinnehavarnas rätt att själva förfo-
ga över jakten och viltvården.
Det tvångsinslag som finns i den nuvarande lag-
stiftningen svarar på intet sätt mot Sveriges grundlag.
Jag vill faktiskt på förekommen anledning citera
något ur denna vår grundlag. Det står i regeringsfor-
mens 2 kap. 18 §: "Varje medborgares egendom är
tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egen-
dom till det allmänna eller till någon enskild genom
expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla
att det allmänna inskränker användningen av mark
eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose
angelägna allmänna intressen." Sedan fortsätter para-
grafen med att säga att i den mån det görs sådana
inskränkningar ska det utgå ersättning för detta.
Därför var det alltså bra att regeringen föreslog en
ändring som stärkte äganderätten. Men hör och häp-
na: Regeringspartiet i riksdagen föreslår nu med hjälp
av Centern och Vänstern en återgång till möjlig
tvångslagstiftning vid bildande av s.k. viltvårdsområ-
den. Här föreslås att jakt på och vård av småvilt, t.ex.
hare, räv och fågel, ska anses vara av sådant angelä-
get allmänt intresse att det kan motivera att tvinga in
en jakträttsinnehavare i ett viltvårdsområde.
Han eller hon får därefter tåla och acceptera det
majoritetsbeslut som området fattar. Men det är inte
nog med det. Majoriteten motiverar också tvångslag-
stiftningen med att jakten som sådan underlättas vid
en samordning av densamma. Eller med andra ord:
Jakten som fritidssysselsättning anses som ett angelä-
get allmänt intresse.
Lagrådet, som utskottet har tillfrågat i ärendet,
skriver i sitt svar mycket talande: "Respekten för
grundlagen och hänsynen till konsekvenser för fram-
tiden kräver att i riksdagens lagstiftningsarbete be-
greppet angelägna allmänna intressen inte ges en
uttunnad innebörd." Så säger Lagrådet.
Jag tycker personligen att jakt är trevligt. För mig
och för min fastighet är det också en nyttighet som
jag försöker att förvalta på ett uthålligt och ekono-
miskt lönsamt sätt. Så är det många som tycker. För
tusentals markägare är jakten och jakträtten en själv-
klar del i den suveräna äganderätten över vilken man
önskar och, tycker jag, har rätt att fordra full rådighet.
I vår reservation 1 - till vilken jag, herr talman,
yrkar bifall - säger vi att reglerna för bildande av
viltvårdsområde bör vara sådana att det fordras enig-
het bland berörda markägare för att få bilda ett vil-
tvårdsområde. Vi pekar på att all erfarenhet tyder på
att all sådan samverkan som sker frivilligt inom såväl
jakt som fiskevård fungerar väl. I tvångsbildade om-
råden råder det däremot ofta misstämning och osäm-
ja. Jag tror att många av er, kära kolleger, liksom jag
de senaste dagarna och veckorna har fått många vitt-
nesbörd om att det är på det sättet.
Jag kan förstå att Vänsterpartiet, som aldrig värnat
om enskilt ägande, står bakom detta betänkande. Jag
noterar också att Socialdemokraterna här visar sin
verkligt sanna natur. Mer svårförståeligt är hur Cen-
tern har hamnat i detta sällskap. Hur kan Eskil Er-
landsson och Åke Sandström, som jag i övrigt be-
tecknar som mycket kloka karlar, försvara och förkla-
ra att jakt på hare, räv eller skogsfågel är av så all-
mänt angeläget intresse att det motiverar inskränk-
ning i äganderätten?
Var går hädanefter gränsen för vad som motiverar
liknande konfiskation? Är ridsport och golfspel också
av angeläget allmänt intresse? Går det verkligen ihop
med Centerns grundläggande värderingar att frånta
den enskilde bestämmanderätten över hans mark?
Från moderat håll yrkar vi alltså avslag på betän-
kandet i denna del. Vi begär ett nytt lagförslag, som i
och för sig ger möjlighet till samordning men som
bygger på bibehållen enskild äganderätt, frivillighet
och valfrihet.
Vi står naturligtvis bakom också övriga reserva-
tioner, som handlar om flera olika jaktliga frågor,
men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka
bifall till denna reservation, nr 1.
(Applåder)