Herr talman! Då kommer väl den andra ytterlig-
heten här och ska uttala sig för Vänsterpartiets räk-
ning.
Det betänkande som vi ska fatta beslut om i dag
bygger på en samarbetsproposition mellan regering-
en, Vänsterpartiet och Miljöpartiet plus ett antal mo-
tioner från två allmänna motionstider.
På en punkt, nämligen när det gäller småviltsjak-
tens ställning i de nya viltvårdsområdena, har en
utskottsmajoritet bestående av Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Centern ändrat i propositionens
förslag. Jag återkommer till det.
Jag tänkte börja med att ta upp några principiella
utgångspunkter som har varit vägledande för oss i
Vänsterpartiet när vi jobbat med jakt- och viltvårds-
frågor.
Jag vill börja med att säga att jakt är nödvändigt.
En självreglerande utveckling av vilda djurslag skulle
leda till orimliga konsekvenser för samhället. Naturen
strävar ju efter att skapa en balans mellan olika arter.
Den här balansen påverkas av en massa olika fakto-
rer, tillgången på mat, förändringar i klimat och män-
niskans aktiviteter i övrigt för att nämna några. Jord-
och skogsbruk har över tiden ändrat förutsättningarna
för vilka viltslag som gynnas och missgynnas. Intro-
duktion av främmande arter har också rubbat balan-
sen. Om man inte skulle bedriva jakt på vissa viltslag
skulle både skador på växande gröda och skog, tra-
fikolyckor, epizootier och sjukdomsspridning få
orimliga proportioner. Jakt är alltså viltvård, och
viltvård ska vara den viktigaste grunden för jakt en-
ligt vårt sätt att se det. Inga andra skäl är viktigare än
det.
Jakt är också en del av det svenska kulturarvet -
från början självklart som en förutsättning för möjlig-
heten att faktiskt överleva i det här klimatet sedan
som en del av viltvårds- och naturintresset. Men med
tanke på de känslor som jaktfrågor väcker, ofta på
tvärs mot politiska uppfattningar i övrigt, kan man
undra över vad det är i jakten som gör jaktfrågor så
känslomättade. Vi har kanske trots allt inte utvecklats
särskilt mycket sedan vi alla var jägare och samlare.
Det finns ytterligare ett argument, och det är att
jakt fortfarande är en del av självhushållningen för ett
stort antal människor. Jag kan bara som ett exempel
nämna att varje år fälls ca 100 000 älgar i Sverige.
Om man grovt beräknar medelvikten till 100 kilo per
älg innebär det ca 10 000 ton älgkött. Merparten av
detta kommer inte ut i handeln utan konsumeras pri-
vat. I en studie av mål 6-området har man konstaterat
att för de ca 50 000 jägarhushållen i det här området
utgör kött från jakt huvuddelen av det kött som kon-
sumeras i hushållet. Det finns all anledning att ha en
positiv syn på det kött som man konsumerar från de
vilda djuren. De har ändå levt ett naturligt liv så länge
de har haft sitt liv, till skillnad från en hel del av de
djur som vi föder upp enbart för konsumtion.
Jakt är alltså en viktig och nödvändig del av vil-
tvården i Sverige. Därmed inte sagt att det inte före-
kommer avarter och att det finns anledning att ifråga-
sätta både vissa jaktformer och viss jakt. Det finns
förvisso också oseriösa jägare och jaktutövare. Men
min erfarenhet är att majoriteten av jägare i Sverige
är både naturintresserade, kunniga och seriösa.
Den andra utgångspunkten handlar om vem det är
som ska få utöva jakt och bedriva viltvård. För
Vänsterpartiets del är det kunskap och intresse som
ska var avgörande för vem som får jaga, inte det
privata ägandet eller ekonomiska förutsättningar. Det
är kanske den stora ideologiska skillnaden mellan
Moderaterna och Vänsterpartiet. För oss är det en
demokratifråga att även den som inte är markägare
eller har små jaktmarker ska ha möjlighet att jaga till
en rimlig kostnad också på större arealer än de egna i
de fall man har egna jaktmarker. Det beslut som vi
ska fatta i dag ger ju möjligheter till det. Det har ock-
så varit en av grunderna till vårt ändrade ställningsta-
gande när det gäller småviltsjakten.
Den tredje utgångspunkten handlar om djuren
själva. Det är ett hårt liv för de vilda djuren. I kampen
för överlevnad och artens fortbestånd handlar det om
att äta eller ätas. Sverige har som nation förbundit sig
att bevara alla i landet naturligt förekommande arter i
livskraftiga bestånd. Just nu är en rovdjursutredning-
en ute på remiss. Utan att föregripa den - vilket jag
inom parentes sagt tycker att Carl G Nilsson gjorde
när han tog upp detta med nödvärnsrätten eftersom
den behandlas i den utredningen - är det i alla fall
tämligen uppenbart att för att leva upp till Sveriges
åtaganden måste antalet stora rovdjur öka.
Flera stora rovdjur innebär ett högre tryck på by-
tesdjuren. Frågan är ju då var på den skalan rovdjuret
människan ska placeras in. Vad kommer det att inne-
bära för jakten med fler rovdjur? Naturligtvis kom-
mer det att uppstå en konkurrenssituation mellan
rovdjur och mänskliga jägare. I den situationen är det
naturligt att de tvåbenta jägarna får ta hand om det
som blir över när de vilda rovdjuren har tagit sitt,
även om det skulle innebära färre jakttillfällen och
mindre jaktutbyte.
Det här var de utgångspunkter som vi hade när vi
förhandlade om den proposition som betänkandet
bygger på. I huvudsak handlar den om hur viltvården
ska organiseras och också om en ny roll för Jägare-
förbundet. I fortsättningen ska regeringen ställa tydli-
ga krav på vilka prestationer Jägareförbundet ska
utföra så att de kan följas upp och utvärderas. Vi har
ställt oss bakom propositionen i dessa delar.
Det här med jaktvårdsområden är ju en gammal
företeelse i Sverige. Faktum är att det började redan
1912 med en frivillig samverkansform. Men det var
inte förrän i 1938 års lag som man införde det här
momentet av tvångslagstiftning. Det gjorde man
därför att det inte fungerade med frivillighet. I dag
finns det en väldigt bra fungerande modell i Sverige.
Den absoluta merparten av jaktvårdsområdena funge-
rar ju också mycket bra.
En nyhet i propositionen är den ändrade roll och
det vidgade uppdrag som länsviltnämnderna ska få.
Bl.a. ska de föreslå vilka viltvårdsåtgärder som ska
prioriteras. Den prioriteringen kan sedan ligga till
grund för jägarorganisationernas ansökningar om
medel ur jaktvårdsfonden. Länsviltnämnden ska ock-
så utvärdera de båda jägarförbundens arbete med
jakt- och viltvårdsfrågor. Den här utvidgade uppgif-
ten har vi ansett motiverar ett krav på politisk repre-
sentation i styrelsen och att ordföranden i länsvilt-
nämnden är politiskt utsedd och inte representerar en
intressegrupp.
Herr talman! Sedan har vi då småviltsjakten. I ett
avseende har vi frångått propositionens förslag. Det
gäller frågan om vilka djurslag som ska omfattas av
viltvårdsområdeslagstiftningen. Frågan är ju inte
enkel i sak. Att frångå ett framförhandlat förslag
kräver förstås noggranna överväganden. Utskottet har
ju också bett Lagrådet om ytterligare förtydliganden
när det gäller småviltsjakten.
Bakgrunden till både propositionens och utred-
ningens förslag, som var ännu mer begränsat än pro-
positionens, är ju tolkningen av det stärkta egendoms-
skyddet som blir följden av att Sverige införlivar
Europakonventionen om mänskliga rättigheter i
grundlagen. Enligt nuvarande tolkning krävs det att
en begränsning av egendomsskyddet, dvs. rätten att
göra vad man vill på sin mark, bara får ske om syftet
är av angeläget allmänt intresse. Frågan om angeläget
allmänt intresse var också en fråga som diskuterades i
samband med miljöbalken, och även där kom protes-
ter mot inskränkningar från markägarhåll.
Frågan gäller alltså om småviltsjakt är att betrakta
som ett angeläget allmänt intresse. Finns det några
bärande skäl att skilja på olika viltslag i lagen om
viltvårdsområden ur den aspekten? Efter att ha dis-
kuterat, tänkt och pratat med företrädare för olika
intressen och funderat igen har jag och Vänsterpartiet
kommit fram till att det inte finns det. Vi har alltså
ändrat oss.
Jag ska ge några skäl till det.
Det finns inga juridiska skäl i dag. Lagrådet har
klart uttalat att det här är en politisk bedömning. Det
finns alltså inga lagtekniska hinder för att låta små-
viltsjakten finnas kvar i den nya viltvårdslagen. Små-
vilt ingår ju i dag i de viltslag som omfattas av gäl-
lande lagstiftning. Därmed ryms detta inom ramen för
det stärkta egendomsskyddet och måste anses utgöra
ett angeläget allmänt intresse i dag. Det är alltså inte
frågan om någon uttunning. Lagrådet säger ingenting
om att den befintliga lagstiftningen är uttunnad. Det
finns alltså ingen anledning att skilja på olika viltslag.
Ett tredje argument, som jag också tycker har vägt
tungt, är att det har visat sig att dåligt arronderade
fastigheter är betydligt vanligare i hela landet än jag
hade kännedom om. Det finns exempel på fastigheter
som är 50-60 meter smala och kilometerlånga både i
södra, mellersta och norra Sverige. Det är inte bara i
de delar av Dalarna där vi har andra majoritetsregler
som det här förekommer. Dåligt arronderade fastig-
heter var för övrigt ett av skälen till den ursprungliga
lagstiftningen 1938. Jag tycker att det är ytterligare
ett skäl att inte skilja på olika viltslag.
Det är alltså en hel del information som har kom-
mit fram under beredningen av ärendet. För mig är
det självklart att ta till mig, lyssna och dra konsek-
venserna av det. För att vara väldigt tydlig har jag
också försökt väga argumenten mot varandra och inte
i första hand ta ställning för eller emot olika intresse-
gruppers önskemål. Det är ett svagt argument att
stödja eller gå emot ett förslag enbart för att det
kommer från en intresseorganisation. Det måste vara
argumentens tyngd som fäller avgörandet.
Herr talman! Det finns ytterligare ett par frågor i
detta betänkande som jag vill kommentera. Det är
många frågor som inte tas upp i propositionen, och
utskottet har gjort ett tillkännagivande om att rege-
ringen ska lämna en samlad redovisning av vissa
andra jaktfrågor och återkomma till riksdagen med en
redovisning av vilka åtgärder man planerar. Jag vill
säga något lite om ett par av dem, som berör jakten
främst uppe i norra Sverige.
Några av dessa frågor ligger på utredningen om
en ny rennäringslagstiftning, men ämnet är betydligt
vidare än så. Inte minst handlar det om lokalbefolk-
ningens möjligheter och i vissa fall kanske också
rättigheter när det gäller jakt och fiske. Det är en
oklar situation i dag vad beträffar icke renskötande
samers rätt. En större andel av fjäll- och inlandsbe-
folkningen än vad många känner till har samiskt på-
brå, även om de inte är renskötare. Denna oklarhet
hindrar utvecklingen av ett lokalt näringsliv i dessa
delar av landet - bl.a. en ökad satsning på naturturism
där jakt och fiske kan utgöra en del.
En annan källa till irritation är den s.k. dubbelre-
gistreringen av älgjakt. Dubbelregistrering betyder att
olika jaktlag - dels renskötande samer, dels markäga-
re - har jakträtt på samma mark och kan jaga samti-
digt utan att veta om varandra. Både ur viltvårdssyn-
punkt och ur säkerhetssynpunkt är detta ett problem
som måste lösas, så att både de samiska rättigheterna,
lokalbefolkningens behov och viltvård och säkerhet
kan garanteras.
Ytterligare en fråga som behöver ses över är all-
männingslagstiftningen och den betydelse den har för
att bl.a. utveckla former av lokal förvaltning när det
gäller jakt och fiske.
Många av dessa frågor berör på olika sätt förut-
sättningarna för människor att bo i och utveckla sin
bygd i Norrlands inland, och det är av avgörande
betydelse för framtiden att alla berörda får en demo-
kratisk möjlighet att delta i sådana diskussioner.
Slutligen, herr talman, vill jag kommentera vår re-
servation. Utskottsmajoriteten har ju i ett tillkännagi-
vande öppnat för jakt på säl. Vi anser inte att det är
ett bra beslut. I dag har Naturvårdsverket möjlighet
att utlysa skyddsjakt på säl. Vi tycker att det räcker.
Det är uppenbart att säl upplevs som ett stort pro-
blem för yrkesfisket främst längs Norrlandskusten,
men frågan är om utskottsmajoritetens förslag står i
proportion till problemet. Minskad fisktillgång har
förstås många olika orsaker, och sälen är bara en. Jakt
på säl är svårt. Möjligen är det t.o.m. den svåraste
jaktformen vi har i Sverige. Träffytan är liten. Ofta
jagas säl från en båt som inte ligger stilla. En påskju-
ten säl dyker, och man får sällan chans till ett andra
skott. Frågan är om jaktlagens krav på en human jakt
kan uppfyllas.
Trots det finns det tillfällen då detta måste prövas,
men vi anser definitivt att den möjlighet som Natur-
vårdsverket har i dag är fullt tillräcklig. Därav kom-
mer vår reservation, som jag således vill yrka bifall
till.
Allra sist, herr talman, skulle jag vilja ta tillfället i
akt att tacka vår ordförande Dan Ericsson för ett väl
skött värv under de två år som han har varit vår ord-
förande. Jag förstår att du ser fram emot att börja på
ett nytt arbetsområde och önskar dig lycka till i det
arbetet.