Fru talman! Då kan jag glädja Christer Nylander med att vi nog är rörande överens i den delen. Vi reser båda ganska mycket runt om i världen och upptäcker andra kulturer. I den mån vi kan tar vi intryck och ger avtryck i vårt samhälle.
Jag tror inte att jag vid ett enda tillfälle pekade ut någon grupp, tvärtom talade jag om att det behövs en kulturell sammanhållning. Det behövs ett kitt som läker det här landet. Vårt land är dessvärre av olika skäl polariserat i dag, och det vet också Christer Nylander. Verkligheten visar att vi har en kulturell splittring över landet som inte är sund för något demokratiskt samhälle. Vi har helt olika värderingssystem i många områden. Vi har olika synsätt på normer och värderingar och i synen på hur vi bemöter varandra, kvinnor och män på allmänna platser, och det är tragiskt.
När det gäller diskussionen om somewheres och anywheres, som jag refererade till i mitt anförande, finns det naturligtvis ingen svartvit skala, utan det är egentligen en flytande gråskala. Det har också gjorts undersökningar där man anger vad kulturpolitiken borde prioritera, vilket ger oss ett stort mandat att stärka resurserna och prioritera där det finns eftersatta behov, inte minst inom kulturarvet. Det gäller både materiella och immateriella former över hela Sverige.
Detta har Liberalerna tidigare närmat sig, till exempel när de mer eller mindre kopierade vår öppna-museer-reform, fast de gjorde det bara till 10 procent av anslaget. När man läser Liberalernas tidigare budget finns insikten och analysen där, men de drar en helt annan slutsats.
Jag vill snarare säga: Ja, vi behöver se varandra. Vi behöver mötas och föra en intellektuell diskussion kring kulturpolitiken, kring vilka vi är, vad vi har att ge och vilka forum vi kan mötas på. Det gör jag gärna vid vilka tillfällen som helst.