Fru talman! Då kan jag börja med att avslöja att det fanns kulturpolitik innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det fanns människor som i den här kammaren funderade på hur fler ska söka sig till museerna innan Aron Emilsson blev riksdagsledamot. Den här diskussionen har funnits länge. Hur gör man så att fler människor söker sig till kulturarvet? Hur gör man så att fler människor söker sig till museer? Hur sänker man trösklarna för nya grupper att ta sig till museerna?
Det är ju det som är det centrala, att man blir mer nyfiken på det som inte är det självklara, inte ens för oss själva. Det är därför jag hela tiden pratar om att kulturpolitiken är en förlängning av skolan. Där ges nya chanser att hela tiden möta det som man inte annars hade mött.
Det är därför det är så tragiskt att Aron Emilsson och Sverigedemokraterna hela tiden funderar på: Hur ska man definiera vad som är den svenska essensen? Hur ska man se till att riddare Erland aldrig träffar någon okänd människa på den svenska landsbygden? Hur ska man se till att de aldrig kan föras samman och skapa nya saker?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid
Ibland är det faktiskt så, fru talman, att det är i sprickan som det nya skapas.