Herr talman! Sedan årsskiftet har Sverige ingen
förmögenhetsskatt. På den borgerliga regeringens
förslag avskaffades förmögenhetsskatten efter 1991.
Detta skulle ske successivt. Men den socialdemokra-
tiska regeringen har beslutat att återinföra förmögen-
hetsskatten och dessutom att skärpa den. Här blott-
läggs den stora skillnaden i uppfattning mellan riks-
dagens två största partier.
Moderaterna vill på olika sätt främja en utveckling
innebärande större ekonomisk frihet och därmed en
kraftigare naturlig tillväxt, med högre sysselsättning
och större välfärd som resultat. Socialdemokraterna är
däremot fångade i sin egen retorik och tror sig kunna
åstadkomma en sänkning av arbetslösheten genom att
lägga ytterligare pålagor på den sektor som man sam-
tidigt i högtidstalen säger sig vilja främja.
Det åligger givetvis den som vill återinföra för-
mögenhetsskatten att visa hur detta skall kunna gynna
landet i sin helhet. I andra sammanhang har det från
den här talarstolen pratats vitt och brett om Sverige
som ett fantastiskt fint land med ett strålande företa-
garklimat. Att sedan företagarna inte tycker likadant
viftas bort som politiska uttalanden. Med andra ord:
Det fina landet Sveriges företagare har ännu inte
insett hur bra de har det, men när de väl inser det
kommer tillväxten att få fart. I jämförelse med sådana
utsagor ter sig Bröderna Grimms sagobok som ett
dokument med betydligt större verklighetsanknytning.
Låt oss granska vad en förmögenhetsskatt egentli-
gen är. Vi hade en gång i tiden en grundprincip i
Sverige att skatt skulle utgå bl.a. på basis av betal-
ningsförmåga. Av detta följer att det främst är in-
komstskatt och olika konsumtionsskatter som svarar
för den största andelen av skatteintäkterna. Förmö-
genhet är definitionsmässigt ett kapital i form av fas-
tigheter, aktier, obligationer, m.m. med den gemen-
samma nämnaren att kapitalet redan beskattats en
gång, minst - det kan i vissa fall ha beskattats både en
och tre gånger tidigare.
Först inkomstbeskattas ett företag, sedan beskattas
avkastningen på aktierna hos ägaren, och dessutom
utgör aktierna en del av dennes förmögenhet och skall
därför också beskattas för evigt. Man behöver inte ha
läst in en universitetskurs i nationalekonomi för att
inse att denna beskattning i flera led hämmar utveck-
lingen i landet och permanentar en låg sysselsättning.
Det finns entydiga forskningsresultat världen över
som visar på sambandet mellan en nations förmåga att
skapa erforderliga kapitalresurser genom sparande
och förmögenhetsuppbyggnad och nationens välstånd.
Skillnaden mellan välstånd och fattigdom skapas
av sparandet. Det är sparandet som skapar förutsätt-
ningarna för de investeringar som i sin tur skapar
tillväxt. Detta med en privat förmögenhetsuppbygg-
nad som en garanti för såväl kapitalförsörjning som
ökad individuell trygghet passar inte Socialdemokra-
terna. Men, herr talman, om vi skall få ordentlig fart
på Sverige behöver investeringarna öka, och det för-
utsätter faktiskt att det finns ett omfattande individu-
ellt sparande. Sveriges sparkvot som andel av brutto-
nationalprodukten har visserligen på senare tid ökat
något, men trendmässigt är den låg, alltför låg. Det
har också resulterat i att investeringskvoten i Sverige
under lång tid har sjunkit. Det är i och för sig en följd
av höjda skatter, och det höga skattetrycket minskar
givetvis utrymmet för medborgarnas sparande. Det
offentliga sparandet har som bekant resulterat i en
mycket stor statsskuld.
Antalet arbetslösa kan faktiskt ses som en direkt
funktion av minskande investeringar, som i sin tur
delvis beror på lågt sparande. Under 80-talet utmärkte
vi i Sverige oss för ett negativt sparande, vilket san-
nerligen gjorde situationen än värre. Det är det vi får
skörda nu. De allra flesta länder har insett sambandet
mellan sparande, investeringar, tillväxt och syssel-
sättning och försöker på olika sätt stimulera sparan-
det. Så är inte fallet i Socialdemokraternas Sverige.
Här väljer man att titta bakåt och ägna sig åt en fun-
damentalistisk socialism. I stället för att acceptera
verkligheten som den är målar man upp en helt verk-
lighetsfrämmande bild av sambanden mellan sparan-
de, investeringar och jobb.
"Statsfinansiella skäl" kommer det säkert att hän-
visas till här i kammaren i dag. Ja, med dessa ord
skulle man förmodligen kunna motivera en total in-
dragning av all privat egendom, men nu gäller det
förmögenhetsskatten. Den utgör 3 % av de offentliga
intäkterna - 3 %. Skadeverkningarna kan säkert be-
räknas till många procent. Så det är en mycket usel
statsfinansiell handling, men det bygger inte heller på
någon samhällsekonomisk analys utan på rätt så
grumliga tankar.
Hur motiverar då regeringen att vi skall ha en
förmögenhetsskatt? Ja, de enda skäl som anges är s.k.
fördelningspolitiska. Med dessa ord kan man tydligen
besvärja vad som helst. Men den mest orättfärdiga
fördelningspolitiken skapas i själva verket när ett land
inte utnyttjar sina resurser. Vi har inemot en miljon
medborgare som saknar riktiga jobb. För att arbetstill-
fällen skall skapas krävs att det privata näringslivet
expanderar, både stora och små företag, både nya och
gamla företag i både nya och gamla branscher. Och,
herr talman, om företag skall kunna växa krävs kapi-
tal, eget kapital. Eget kapital är detsamma som för-
mögenhet, som alltså skall beskattas extra hårt. Var är
logiken?
Vi har många gånger tidigare i skatteutskottet och
här i kammaren kunnat konstatera att det råder brist i
Sverige på riskvilligt eget industrikapital. Eftersom
alla har ställt sig bakom ett sådant konstaterande,
verkar det med förlov sagt underligt att nu argumente-
ra för att försvåra både för medborgarna att trygga sin
ekonomi och för företagen att få nödvändigt eget
kapital.
Ett återinförande av förmögenhetsskatten bidrar
verksamt till att permanenta arbetslösheten och en låg
aktivitet i näringslivet. Genom delar av det här försla-
get drivs svenska företagare och entreprenörer ut ur
landet, med naturligtvis olyckliga konsekvenser för
Sverige. Alla får det sämre - är det den fördelnings-
politiska effekten man eftersträvar? Dessutom på-
skyndar man utvecklingen av ett mer institutionellt
och utländskt ägande av svenska börsföretag.
I betänkandet står det att kapital som är nedlagt i
företag bör vara befriat från förmögenhetsskatt. Arbe-
tande kapital skall därför inte beskattas, men se det
gäller bara mindre och medelstora företag. De företag
som är noterade på Stockholms Fondbörs har uppen-
barligen något annat slags eget kapital. Ägarna till
dessa företag skall betala förmögenhetsskatt för sina
innehav, och dessutom höjer man nivån från 75 % av
marknadsvärdet till 100 % av marknadsvärdet. Rege-
ringen tror inte att det skall vara så farligt, eftersom
"aktier i de stora företagen har närmast karaktären av
placeringstillgångar".
För ca 15 år sedan hade vi också en sådan regel
om att aktier togs upp till 100 % av marknadsvärdet,
men detta ändrades, eftersom det visade sig ha mycket
skadliga och orättvisa effekter. Dåvarande finansmi-
nister Feldt tyckte mycket riktigt att man inte kunde
ha skatt på orealiserade värdestegringar. Men nu är
det alltså andra tongångar.
Hur kan det komma sig att företagsaktier skall be-
handlas olika? Jo, säger man i propositionen och även
i betänkandet, det är ju så att ägare till aktier noterade
på börsen har "en fördel genom att värdestegringen
inte beskattas före försäljningen". Detta uttalande är
ju absurt. Värdet på aktier går upp, och det går ner.
En värdestegring kan snabbt förbytas i en lika stor
eller större värdeminskning. Även om det politiska
minnet ibland är kort, har väl inte kammarens ledamö-
ter glömt att vi för fem år sedan hade den värsta eko-
nomiska krisen under 1900-talet? Orsaken var framför
allt en mycket snabb värdeminskning på fastigheter.
Alla aktier sjönk kraftigt, och många som belånat sina
aktier fick gå från hus och hem. Att då komma och
säga att staten är så snäll och vänlig att man inte fort-
löpande beskattar denna värdestegring är intellektuellt
ohederligt. För medborgarna har ingen vinst uppstått
förrän den har realiserats.
Detta påstående visar med laserskärpa hur litet re-
geringen förstår av företagsamhet och betingelserna
för investeringar. Vad då, placeringstillgångar? För
att ett företag skall kunna få erforderligt kapital krävs
givetvis att bolaget kan ge sina ägare en bra avkast-
ning i form av utdelningar och värdetillväxt. Om
innehavet av aktier i ett börsnoterat bolag beskattas
extra hårt, stiger givetvis kraven på företagets ränt-
abilitet för att aktieägarna skall få den avkastning de
kräver efter alla skattepålagor. De som bäst tjänar på
detta är givetvis de utländska investerarna, som kan
köpa upp aktier i svenska bolag extra förmånligt. De
har ju i de flesta fall varken förmögenhetsskatt eller
avkastningsskatt att ta hänsyn till.
En annan anledning till att de noterade aktierna
skall beskattas till fulla marknadsvärdet är att "kapital
som har placerats i börsaktier kan lättare frigöras
genom försäljning. En sådan försäljning påverkar inte
heller företagets fortbestånd. En förmögenhetsbe-
skattning av aktier i de större börsnoterade företagen
inverkar inte på dessa företags investeringar på sam-
ma sätt som i mindre företag."
Detta, herr talman, är kvalificerat nonsens. Stora
expansiva företag behöver också nytt kapital, och de
måste vända sig till marknaden för att erhålla detta.
Jag upprepar: Även i dessa fall gäller givetvis samma
ekonomiska lagar. Beskattar man det egna kapitalet
kommer det naturligtvis att få negativa effekter. Detta
har snart sagt alla andra länder insett. Av OECD:s
medlemsländer har följande länder ingen förmögen-
hetsskatt: Australien, Belgien, Danmark, Grekland,
Irland, Italien, Japan, Kanada, Nya Zeeland, Portugal,
Schweiz, Storbritannien, Turkiet, Tyskland, USA och
Österrike. Sverige har i sällskap med Finland, Frank-
rike, Island, Luxemburg, Nederländerna, Norge och
Spanien förmögenhetsskatt. Men det är en stor skill-
nad mellan dessa länder och Sverige. Vi har mycket
högre skattesatser för både inkomstskatt och förmö-
genhetsskatt.
Hur mycket skall man i Sverige betala i förmö-
genhetsskatt om man äger 2 miljoner kronor? Svaret
är 16 300 kr. Ingår en fastighet i förmögenheten har
man kanske redan betalt 17 000 kr i fastighetsskatt,
vilket också är en form av förmögenhetsskatt. Dessa
belopp skall jämföras med den genomsnittliga skatten
på en förmögenhet på 2 miljoner kronor inom EU
som är 1 600 kr. Förmögenhetsskatten i Sverige är
således tio gånger så hög som snittet inom EU. Vi har
som bekant en fri rörlighet för kapital numera. Det är
inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända på
litet sikt och som redan händer i dag när det gäller
kapitalrörelserna.
Kapitalet flyr Sverige, och det kan aldrig vara god
politik. Gör vi jämförelserna på litet större förmögen-
heter får vi följande tal. En förmögenhet på 10 miljo-
ner kronor ger i snitt inom EU 17 000 kr i skatt och i
Sverige 137 000 kr. Har man en så stor förmögenhet
som 100 miljoner kronor betalar man i Sverige i för-
mögenhetsskatt 1 490 000 kr och 300 000 kr i EU.
Men, herr talman, detta är genomsnittssiffror. Som jag
redan nämnt har de allra flesta länder ingen förmö-
genhetsskatt alls. Även om vi bara jämför med de
länder som fortfarande har förmögenhetsskatt ligger
vi högst. De övriga kommer upp i ungefär två tredje-
delar av vår nivå.
Detta sammantaget innebär naturligtvis att fram-
gångsrika entreprenörer och idrottsmän inte längre
anser sig ha råd att bo kvar i Sverige. När utdelningar
från företaget inte längre räcker till att betala förmö-
genhetsskatten, utan man tvingas att sälja av delar av
företaget för att betala skatten, har vi nått en ny pom-
peripossaeffekt. Den drabbar naturligtvis inte särskilt
många, men det är den typ av personer som varje land
behöver för att få en bra företagsutveckling. Skall vi
tvinga dessa i landsflykt kan det få ödesdigra konsek-
venser för sysselsättningen och därmed den breda
skattebasen i Sverige. Och när dessa personer väl
flyttat ut blir förmögenhetsskatten från just dessa noll.
Tala om Ebberöds Bank! Jag vill fråga Karl Hagström
hur han tror att vi skall kunna behålla duktiga perso-
ner i vårt land om vi kräver så mycket i skatt att de
måste börja sälja ut av sina tillgångar för att bo i Sve-
rige.
För medborgare med mer vanliga inkomster är
marginalerna ofta små i Sverige. Skattetrycket är hårt,
och det är svårt att leva på sin lön eller pension.
Skatten är den drygaste utgiftsposten. Efter införandet
av de nya höjda taxeringsvärdena på fastigheter har
många blivit förmögna på papperet och drabbas på
marginalen också av förmögenhetsskatt. Många har
inte möjlighet att bo kvar eftersom deras löpande
inkomster efter skatt inte räcker till att betala både
fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Jag frågar Karl
Hagström om han tycker att det är en bra fördelnings-
politik att göra det svårt för medborgare som har
sparat i hela sitt liv för att trygga sin ålderdom genom
att höja både fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
Herr talman! Vad är det för fogdeland som Sveri-
ge har blivit? Fordom reste sig allmogen och kastade
handgripligen ut fogdarna från deras slott och gårdar.
Nu är vi litet mer civiliserade och måste vänta till
1998 för att kunna få slut på denna utsugning av växt-
kraften, idéerna och framåtandan. Jag frågar Karl
Hagström om det är detta som Socialdemokraterna
och Centern vill åstadkomma. Är det den typen av
fördelningspolitik som man eftersträvar?
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 1
som är ett avslagsyrkande.
I detta betänkande finns en relikt, en kvarleva från
forna dagar som kränker svenska medborgare och
andra skattebetalare. När det gäller inkomstskatt har
vi sedan länge särbeskattning, men förmögenhet är
fortfarande sambeskattad. I press, TV och radio har
det visats på helt orimliga effekter av dessa regler.
Företrädare för samtliga partier utom Socialdemokra-
terna har motionerat om att denna sambeskattning
skall avskaffas. I reservation 8 har hemställts att riks-
dagen skall uppdra åt regeringen att återkomma med
förslag hur detta skall kunna göras. Det är med andra
ord ett viktigt principiellt ställningstagande som vi vill
göra. Vi tyckte att det borde gå att samla hela utskot-
tet bakom detta, men Socialdemokraterna och Center-
partiet vill inte ens gå med på en sådan skrivning.
Bakom reservation 8 står således alla andra partier.
Det skall bli intressant att få belagt om det finns några
modiga socialdemokrater och centerpartister som i
handling vågar bevisa vad de vill och inte bara pratar
om det ute på möten.
Jag yrkar bifall till reservation 8.