Fru talman! Det finns ett par motioner som jag har
mitt namn under. Den ena handlar om bevarandevär-
den och utvecklingsbehov i finnskogskulturen. Finn-
skogen finns i de nordvästra delarna av Värmland och
även i östra delarna av Norge. Jag skulle vilja tala
mycket om de bevarandevärden som där finns. Nu
tänker jag emellertid ägna mig åt ett annat område av
bevarandevärde.
Det handlar om de gamla kulturhistoriskt värdeful-
la fartygen. Alla har vi sett dem och ser dem. Här i
Stockholm finns några tiotal av de verkligt gamla
fartygen. Vi kan ta promenader året runt och njuta av
dessa kulturhistoriska företeelser.
Vi ser också de fartyg som har blivit vrak. De har
inte kunnat vänta ut den hjälp som skulle kunna ges
av företag som vill hjälpa till med bevarandet av en
kulturskatt som kommer att gå förlorad om vi inte tar
vara på den. Men nu har företagen varit väldigt dåliga
på detta - de företag som borde ha varit på alerten. Å
andra sidan har vi ju haft varvskris i åtminstone två
omgångar. Det kanske är förklaringen till varför så
många av de fina gamla fartygen, segelfartyg och
andra som har blivit motordrivna, ligger som vrak på
botten i Stockholms hamnar, i Göteborg och på
många andra ställen.
Om vi åker ut i landet och ser oss omkring där det
finns större och mindre hamnar ser vi att man där har
tagit vara på ett och annat fartyg. Det har kommunal-
politiker gjort, men naturligtvis också människor som
med sina händer har arbetat med detta och som kan
yrket som gamla båtbyggare. Dessa finns förvisso
också representerade i Stockholm.
Jag har svårt att tro att det finns någon uppgift
man kan ge sig själv som är så arbetsam, och ibland
så hopplös, som att skaffa sig och ta sig an ett gam-
malt fartyg - ju större och ju äldre, desto mer arbete.
Det är inte ens sjuårsplaner, som man brukar skämta
om ibland, som gäller, utan detta är helt enkelt ett
arbete som kan synas oändligt. Många fortsätter bok-
stavligen till den egna tidens slut.
Men det är tack vare dessa entusiaster, dessa skut-
ägare vid kajerna, som vi har dessa klenoder. Det är
tack vare dem som vi har denna fantastiska utsmyck-
ning i Stockholms hamnar.
Under kulturhuvudstadsåret som inträffar i år
kommer runt hundra fartyg att angöra Stockholms
hamnar. Det är allt ifrån ett litet passagerarfartyg som
sjönk i Vänern för hundra år sedan, och som har tagits
upp från botten där under stor uppmärksamhet. Det
har dessbättre kunnat ställas i skick. Det fartyget skall
nu via Vänern och Göta kanal ta sig upp till Stock-
holm och utgöra en del av den marina utsmyckningen
under kulturhuvudstadsåret. Det kommer att finnas
väldigt mycket att se på, precis som under de stora
seglingarna som framför allt Blekinge skärgård och en
del andra delar av kusterna har glädje av.
Jag tror inte att det finns något mer arbetsamt
projekt som en enskild person kan ta sig an än att
köpa eller bli delägare i ett äldre fartyg - 70-80 eller
kanske 100 år gammalt. Vi kallar dem för skutor.
Vi är flera från olika partier som har blivit mer
eller mindre entusiaster för detta i politiken. Jag ser
de motioner som har väckts under senare år som in-
slag i en synnerligen opolitisk del av vår verksamhet.
Här är det nämligen fråga om bevarandevärden.
En sak kan vi vara helt på det klara med, nämligen
att dessa fartyg som vi kan gå ned och se på i Stock-
holms hamn - för att ta det närmaste området - inte
kommer att finnas om så där en 70-80 år, åtminstone
inte de som är hundraåriga nu. De kommer inte att
finnas om 70-80 år om det inte sker ordentliga insat-
ser också från samhällets sida. Och nu talar jag inte
om stora pengar. Det nämndes en summa här ...
Förlåt, fru talman, jag borde ha anmält mig för 14
dagar sedan, men jag gjorde det nu när jag fick tillfäl-
le och visste att jag skulle kunna delta. Men jag ber
att få hänvisa till motionstexten och till allt det som ni
har möjlighet att se när sommaren glider in och alla
de här fartygen kommer att ankra upp - förutom dem
som finns där redan i dag. Låt oss för allt i världen ta
vara på kulturvärden! De här går förlorade.