Herr talman! Det är en glättad bild som Sonia Karlsson målar upp. Som jag sade i mitt anförande delar jag den till viss del om man ser det hela från ett uppifrånperspektiv. Nu är situationen emellertid inte densamma i alla delar av vårt land. Alla kommuner har inte samma förutsättningar.
I lagstiftningen talas det om att kommunerna ska ha god ekonomisk hushållning. Under de gångna tio femton åren har kommuner och landsting sparat mycket, och mycket av det kapital som nedlagts i gator, vägar och liknande har blivit eftersatt. Därför är min konkreta fråga: Måste inte den kapitalförstöring som under ett antal år genomförts återställas innan man säger att kommunerna har en bra situation? De har alltså en skuld att betala innan de kan komma i fatt. Jag tycker att den glöms bort i debatten.
Den andra delen av repliken gäller kvinnolönerna. Sonia Karlsson talar om den svenska modellen. Jag delar åsikten om den svenska modellen, det vill säga att vi bör arbeta så att vi på en marknad för förhandlingar mellan arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan och på det viset fastställer löner.
Men när det gäller dem som jobbar inom vården finns ingen reell marknad. Arbetsgivarna går ju inte in och ensidigt höjer lönerna, utan enda sättet att få upp kvinnolönerna i vårdyrkena är genom att lätta på stopplagen, säga ja till att kvinnor ska kunna förverkliga sina drömmar genom att bedriva egen verksamhet och på det sättet få upp lönebilden.
I mitt hemlandsting har vi privatiserat bland annat primärvården. 42 % av primärvården är privat. Det innebär att sjuksköterskorna inom primärvården har en helt annan löneutveckling än de inom den övriga vården. Är inte det något att se fram emot och arbeta för, i stället för att hela tiden säga nej?